Folkhemmet

Folkhemmet, ett ord som andas trygghet och välstånd. Det var menat att vara en säker plats för alla, till varje pris skulle det visa sig, när Europas himmel plötsligt förmörkades av en annalkande katastrof. En katastrof av sådan omfattning att hela världen skulle beröras, och på andra sidan sammanbrottet skulle ingenting någonsin bli sig likt. Världskrig. Hur hanterade Sveriges politiker det hot som Sverige stod inför? Vad gjorde de för att skydda folkhemmet? Varför handlade de som de gjorde, och på vilkas bekostnad? Hur påverkar det oss idag?     

 

Efter det första världskriget var Europas länder eniga; aldrig mer skulle de kriga! Där de hårt krigsdrabbade befolkningarna såg framför sig sargade och ruinerade länder skådade visionärer möjligheten till ett nytt Europa, utan orättvisor och utan krig. Vägen dit skulle visa sig lika krokig som svårfunnen.  De flesta stater hade stora skulder och ekonomiska kriser skulle komma att prägla tiden efter kriget. Det glada 20-talet till trots kastades världen ned i en depression av aldrig tidigare upplevd art, när börsen kraschade år 1929. 5000 amerikanska banker slog igen och den totala världsproduktionen sjönk med 40 procent de följande åren. Otaliga människor förlorade sina arbeten och missnöjet steg åter bland befolkningarna. (Hans Nyström, Örjan Nyström, Perspektiv på historien A, Gleerups 2001, s. 301) Samtidigt fick nya politiska ideologier fäste; i Sovjetunionen tog kommunisterna makten och i Tyskland lyckades nazistpartiet med Adolf Hitler i spetsen nå styrande ställning. Båda dessa styren var högst odemokratiska och villiga att offra liv för att nå sina politiska och maktbaserade mål. 

 

Här hemma i Sverige började man återhämta sig efter världskrigets ransoneringar och knappa tider. När Sverige inte längre stod inför hotet som kriget inneburit kunde man återigen rikta blickarna innanför landets gränser, och vad man såg var ett samhälle präglat av klasstillhörighet och låg tillväxt. Sveriges minskande befolkning och det låga födsloantalet skyllde man på arbetarnas usla bostadsförhållanden i städernas alltmer slumlika kvarter. Begreppet ”folkhemmet” myntades av liberalister, men den som gjorde det till sitt och hela Sveriges signum var statsminister Per Albin Hansson (s). År 1928 pressenterade han sin vision om det trygga och klasslösa hemmet Sverige i en riksdagsdebatt. Efter 1932 års val då socialdemokraterna bildade regering kunde reformerna i folkhemmets anda ta sin början. Som ett steg i ledet för att minska klasskillnaderna, och bli det transaktionssamhälle Sverige är i dag, infördes folkpension och diverse bidrag, exempelvis barnbidrag och mödrabidrag. Under den här tiden var Sverige mycket utrikespolitiskt aktivt, och tog stor del i debatterna i och kring Nationernas Förbund; den internationella, fredsbevarande organisationen som grundats av första världskrigets stora vinnare. Fredsoptimismen var stor och man skar ner på försvaret till förmån för sociala reformer. En ödesdiger handling skulle det visa sig, när hösten 1939 inleddes, och med den även ett nytt, världsomvälvande krig.   
      

 
Per Albin Hansson, sveriges statsminister under hela kriget.
(Bild från:http://data.s-info.se/data_page/1717/images/200px-Per_Albin_Hansson_-_Sveriges_styresmC3A4n.jpg) 

Tysklands blixtattack mot Polen chokade världen den 1 september, och tack vare nya stridsvagnar och bomplan som inte existerat i det första världskriget kunde landet invaderas helt på bara tre veckor. Enligt Molotov-Ribbentrop-pakten som bildats den 23 augusti samma år skulle Tyskland och Sovjetunionen inte anfalla varandra vid ett eventuellt stort krig. Detta var strategiskt mycket viktigt för Tysklands chanser att expandera i Europa, då de skulle slippa att föra krig på två fronter. Sovjetunionen avancerade, och säkrade sin tillgång till Östersjön genom att tvinga sig till uppbyggande av militärbaser i de baltiska länderna. Sverige var plötsligt en liten, nedrustad stat mitt emellan två starkt mobiliserade stormakter, i ett Europa där konflikterna tätnade. ”Vår beredskap är god” hävdade Per Albin Hansson i ett tal till folket sänt i radio, men bakom riksdagens lykta dörrar rådde kaos och oenighet. För att landet inte skulle brytas ned av inbördes splittring bildades senare under året en samlingsregering med representanter från alla riksdagspartierna, under ledning av statsminister Per Albin. Medan Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland ställde sig Sverige och de övriga nordiska länderna neutrala.  Sverige hade inte varit i krig sedan början av 1809-års krig mot Ryssland, och så ville man att det skulle förbli. Men till vilket pris? (Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, Almqvist & Wiksell 1993, s. 266).      

 

När Finland hamnade i krig mot Sovjetunionen i slutet av 1939 blev det svårare för Sveriges regering att besluta hur man skulle ställa sig då en neutralitetsförklaring vore ett svek mot den forna svenskbygden. Den dåvarande utrikesministern Rickard Sandler avgick från sin post när Sveriges regering sade landet vara ”icke krigförande”. Till skillnad från att vara neutralt kunde landet ändå skicka frivilligkårer, vapen och förnödenheter till de kämpande finska soldaterna. Den spelat den avgörande rollen i beslutet var faktiskt Sveriges kronprins, Gustav VI Adolf, som höll ett engagerat tal i utrikesnämnden om vikten av att skydda landet mot ett krig mot Sovjetunionen, men samtidigt hjälpa granlandet. (Jan Linder, Andra världskriget och Sverige, Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2002, s. 14).

        Till allas, inte minst Sovjetunionens förvåning, stod sig Finland väl mot den stora, men försvagade, krigsmakten och det väckte beundran runt om i världen. I Sverige uppstod ett otroligt engagemang för Finlands kamp, och under slagordet ”Finlands sak är vår” hölls insamlingar till det finländska folket, och sändes vapen och ammunition. Man räknar med att Sveriges stat och befolkning skänkte runt 500 miljoner kronor till Finland under kriget, och utöver det ordnade även Centrala Finlandshjälpen, en hjälporganisation på initiativ från kvinnor, klädinsamlingar och omhändertagande av flyktingar och evakuerade barn. (Linder, 2002, s 16). Regeringen gick dock aldrig så långt som att sätta in hela förband att slåss på finlands sida, trots böner från den Finska ledningen, och både Sverige och Norge förhindrade en brittisk styrka att marschera genom de nordliga delarna av länderna till undsättning för Finland. Detta av rädsla för att själva dras med i stormakternas krig. (Norborg, 1993, s 267). Efter kapitulationen i mars 1940 samarbetade Finland med Tyskland, för att återerövra mark de förlorat till Sovjet, men fortsättningskriget slutade inte bättre än vinterkriget.

        Danmark invaderades av Tyskland en månad därefter, och det hela skedde i princip per telefon. När den danska regeringen fick löfte om att sitta kvar och styra trots att landet skulle tillhöra Tyskland kapitulerade de utan stridigheter. Norge bjöd på starkare motstånd, men kunde inte mäta sig med de välutbildade tyska trupperna. Ett år efter krigets start var Sverige omringat av ockuperade och stridande länder, och nu riktade Tyskland sin blick mot landet. 

   

Till att börja med begränsade sig intresset till de transportmöjligheter som de svenska järnvägarna innebar. Tysklands krav på att få frakta permittenter, alltså obeväpnade hemvändande respektive utresande soldater, till och från Norge skapade debatt i den svenska rikstaden. Beslutet om att godkänna den så kallade permittenttrafiken har ifrågasatts ända in i våra dagar, och samlingsregeringen var långt ifrån ening. Utrikesminister Christian Günther (diplomat och partipolitiskt obunden) var en av de bifallande medan finansministern och socialdemokraten Ernst Wigforss var starkt emot (Torbjörn Nilsson, Hundra år av svensk politik, Gleerups 2009, s 63). Tysktågen gick snart även mellan Norge och fronten mot Sovjet. Sommaren 1941 innebar en mindre kris, då transportkravet nu gällde en beväpnad division på 18 000 man som skulle från Nordnorge till Finland. Många viktiga ministrar och större delen av folkpartiet sade nej till detta otvivelaktiga brott mot Sveriges neutralitet, men svaret blev slutligen ett ja, både från statsminister Per Albin och hela regeringen. Kung Gustav V sägs ha haft ett finger med i spelet gällande beslutet, då han i ett personligt brev till statsministern förklarade att han inte accepterade ett nej. (Nilsson, 2009, s.64) För Storbritannien och USA verkade detta vara slutet på Sveriges neutralitetsförklaring och Tyskland betraktade Sverige som en stor tillgång. Joseph Goebbels uttryckte det såhär i sin dagbok; ”Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än man vanligen antar.” (Norborg, 1993 s. 270)




Karl Gerhard, revyartist, framförde denna politiska satir år 1940 och blev ombedd av regeringen att ta bort sången från repetoaren. Bland annat jämför han Hitler med den troyanska hästen och kritiserar även Sveriges eftergifter för tyska transporter med textraden "Vi svenskar umgås med kraken i sämja, han går numera i reguljär trafik"



Sveriges viktigaste funktion gentemot Tyskland, även sett från Sveriges håll, var exporten av järnmalm. De svenska malmområdena i norr var mycket eftertraktade av både Tyskland och de allierade, och för Sverige innebar de en stor inkomstkälla och möjligheter, inte bara till export, utan även import av bl.a. livsmedel. Under första världskriget hade landet drabbats hårt av strikta ransoneringar, och det ville man nu undvika. Handelsförbindelsen med Tyskland är den största anledningen till Sveriges naturliga tyskvänlighet, då den sträcker sig tillbaka till Hansaperioden och har inneburit ett stort kulturutbyte länderna emellan.

          Sveriges anpassningspolitik påverkade inte bara länder utanför dess gränser utan riktade sig även mot de egna medborgarna. Många röster höjdes mot de svenska eftergifterna och mot de rasistiska och diktatoriska åsikter som var i strömning i Europa, och som karaktäriserade Nazisternas politik. Att uttrycka dessa åsikter ansågs mycket farligt för rikets säkerhet. Frågan om att förbjuda kommunistiska partier var uppe i riksdagen flera gånger, men kravet från de socialistiska partierna var alltid att även förbjuda nazistiska partier vilket högern inte kunde gå med på. Istället använde man en gammal paragraf i lagstiftningen om tryckfrihet till att beslagta tidningsupplagor med olämpligt innehåll. Tidsskrifterna som drabbades var av kommunistisk och antinazistisk art. Statens Informationsstyrelse bildades, och myndigheten reglerade vad som fick och inte fick tryckas och publiceras. En beredskapslag om censur utarbetades och godkändes 1940, men den togs aldrig i bruk, eftersom händelseförloppet i kriget vände till de allierades fördel. Under den här tiden förekom också ständig bevakning av personer med misstänkta åsikter. Till de bevakade hörde även människor som hoppades på att de allierade skulle utgå med seger i kriget. Värnpliktiga sattes i interneringsläger om de uppvisade avvikande åsikter, och hade med all säkerhet lämnats ut till Tyskland vid en ockupation.  

Symbolen skapades av Statens Informationsstyrelse för att mana folket om att hålla Sverige neutralt.
(Bild från: http://www.miljomagasinet.se/artiklar/070702bilder/070702_tiger.jpg)

Även då den svenska befolkningen stod utanför krigets fasor var de inte odrabbade. Den grupp som påverkades mest var kvinnorna. När många män kallades in till tjänstgöring fick de dubbelt ansvar på sina axlar, dels var de tvungna att överta de typiskt manliga sysslorna och dels ansvarade de för hemmet och familjen. Männen i sin tur tillbringade långa perioder vid gränstrakterna, beredda på att försvara fosterlandet vid anfall. Familjerna fick inte veta var deras fäder, män och söner befann sig. Den yrkesgrupp som led flest förluster under kriget var fiskare och sjömän. Havet var vid tiden för kriget en mycket farlig plats då u-båtar kryssade fram och tillbaka i djupet redo att torpedera ett icke önskat skepp, och stora minfält hotade att spränga de som kom ur kurs. 1370 svenska sjömän på 270 skepp omkom under krigsåren, och detta utan att Sverige var i krig. (Nilsson, 2009, s 66-67)

Såhär sjöng Ulla Billquist 1940. Spelas lämpligtvis som bakgrundsmusik till läsningen:)

            
Till att börja med var svenskarna ett i grunden tyskvänligt folk, av tradition och ursprung. Man hade alltid handlat med tyskland, många härrörde därifrån, och språket hade samma källa. När kriget inleddes tedde det sig naturligt att ställa sig på tysklands sida, särskilt som många trodde att de skulle utgå som segrare. Den vanliga människan hade till en början svårt att få någon information om vad som verkligen pågick innanför tysklands gränser. I krigets slutskede, när det började bli uppenbart att tyskland skulle falla, och när det började bli hårt att leva på grund av dålig tillgång på mat och bränsle drogs de flesta mot kommunismens ideal. De kommunistiska partierna kunde säkert, med Sovjetunionens hjälp, förverkliga visionen om folkhemmet!   

            Sveriges flyktingpolitik förändrades mycket från början av kriget till slutet. Redan innan krigsutbrottet sökte många judar asyl i Sverige för att komma undan den hatiska stämning som spred sig i deras hemländer, men myndigheterna avgjorde att diskriminering på grund av ras inte var skäl nog för att få uppehållstillstånd, varpå de allra flesta utvisades. Detta ledde i de flesta fall till deras död i förintelselägren. Sverige hade också smittats av den rådande antisemitismen och man påstod att judar skulle stjäla alla arbeten. När kriget och utrensningarna väl kommit igång agerade man annorlunda. Nästan samtliga danska judar, ungefär 7000 människor, räddades till Sverige vid tysklands ockupation och efter kriget anordnade röda korset stora räddningsaktioner där överlevande togs omhand. Den svenske diplomaten i Budapest, Raul Wallenberg, lyckades rädda tiotusentals judar undan en säker död, genom att skydda dem av den svenska ambassaden. Hans modiga handlingar har hyllats många gånger om, men då han dog i ett sovjetiskt fångläger något år efter krigssluter fick han aldrig ta emot ett offentligt tack. (Nyström, 2001, s.360)  

         

Det fruktansvärda kriget tog slut år 1945. Det var det första kriget där så många civila fått sätta livet till. Dödssiffrorna uppgick till miljontals, stupade på slagfält, dödade i bombraider, mördade i koncentrationsläger eller arbetsläger. Det tyska riket delades upp mellan segermakterna, vilket ledde till en splitring mellan öst och väst, objektifierad i Berlinmuren. Än var konflikterna inte slut, men världen var utled på krig och hade höga ambitioner om fredligt samarbete.    

Om man vill hålla sig utanför en konflikt som när som helst hotar att kasta sig över en gäller det att vända kappan efter vinden, och det var precis vad Per Albin och hans samlingsregering gjorde, när de manövrerade Sverige genom andra världskrigets skiftande händelseförlopp, politik och drastiska vändningar. De brydde sig föga om personlig stolthet, internationell solidaritet eller moraliska aspekter, utan vad de satte i första rummet var nationens säkerhet.

Slutsats

Uppbyggandet av det nya Sverige, folkhemmet, hade just inletts och det sista regeringen ville, var att se landet och dess invånare dras med i stormakternas blodiga konflikter. En neutralitetsförklaring kunde inte garantera nationen skydd, Danmark och Norge stod också neutrala till stridigheterna men likväl ockuperades de av Tyskland. Därför var det viktigt att hålla sig vänligt inställd till den för tillfället ledande staten. Sveriges eftergifter för Tysklands krav avvek kraftigt från de lagar som gäller för neutralitet, och det har kritiserats i många omgångar fram tills idag. Samtidigt som Sveriges agerande kan tyckas fegt måste man försöka föreställa sig den situation regeringen kastats in i. De hade inte den vetskap vi har idag om krigets utgång, för dem pekade nog snarare allt på att Tyskland skulle segra. Dessutom är det mycket troligt att ett motstånd mot Tyskland hade lett till en ockupation, och därmed många människors död. Människor som regeringen, och folkhemmet Sverige, hade till uppgift att skydda. Det är inte svårt att föreställa sig vilket moraliskt dilemma de ledande politikerna stod inför. Även då Sveriges handlingar i mångt och mycket är beklagliga kan jag inte döma de människor som beslutade kring dem, då deras huvudsakliga uppgift faktiskt var att beskydda och bevara nationen. En uppgift som de mycket skickligt fullföljde, med tanke på de enorma konflikter som pågick runt omkring ladets gränser.

            Alla var dock långt ifrån ense om hur Sverige skulle agera utrikespolitiskt, och många protestavhopp från viktiga politiker försvårade styrandet av nationen. Viljan att hålla sig vän med den starke gick ut över människors yttrandefrihet och personer med starka åsikter som motsade regeringens, eller Tysklands för den delen. Andra som fick bekosta den Svenska ”neutraliteten” var naturligtvis de judar som sökte asyl i Sverige men inte fick det, och indirekt alla de liv som hade sparats om Sverige arbetat aktivt för att förhindra Tysklands utbredning. Dock kan man inte vara säker på att den siffran minskat vid en inblandning, eller ökat med svenska soldaters död. När vinden vände för tyskarna ändrade även Sverige sin partiskhet, och lät neutraliteten falla till förmån för de allierade och Sovjetunionen. Ett exempel på eftergift till Sovjet är den omdebatterade Baltutlämningen, då Sveriges regering beviljade en utlämning av baltiska soldater till Sovjetunionen. Naturligtvis dödades de så fort de kom över gränsen, men viljan att hålla sig vän med den nya stormakten var större än misstron mot det kommunistiska landet.  

           Idag skiljer sig inte Sverige mycket från de övriga nordiska länderna vad gäller välfärd och trygghet, trots att de ockuperades under andra världskriget. Jag tror att Sveriges hållning under 30- och 40-talet snarare speglas i vår politik idag som är mycket inriktad på fredsbevaring och nedrustning. Per Albin och hans regering satte en standard som har följt Sverige ända fram till idag; vi ska vara det trygga folkhemmet som står utanför grannfejder och inbrott, även om det innebär att vi måste spela dubbelspel och låna ut mjöl till alla som ringer på.   


Källor:

Tryckta:

* Hans Nyström, Örjan Nyström, Perspektiv på historien A, Gleerups 2001

* Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, Almqvist & Wiksell 1993

* Jan Linder, Andra världskriget och Sverige, Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2002

* Torbjörn Nilsson, Hundra år av svensk politik, Gleerups 2009

Elektronisk:

 * PopulärHistoria, http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=52&vid=390


Skriven av:
Malin Andersson