Folkhemmet

Vi är många som öppnar tidningen varje morgon och förfasas över den syn som möter oss. Reportage om små barn som måste arbeta 12 timmar varje dag under omänskliga förhållanden för att kunna tjäna ihop några få slantar att bidra med så familjen kan klara sig. Bilder på svältande barn i trasor som leker i slummen. Insändare om att stoppa barnmisshandel och barnarbete. Reklam för Rädda Barnen. Det är en totalt annorlunda verklighet än vad svenska barn är vana vid. Här har alla barn rätt till utbildning, det finns förbud mot barnarbete, och misshandel av alla dess former är ett lagbrott. Dock har det inte alltid varit så. För endast några generationer sedan påminde många svenska barns vardag om det liv som barn i dagens U-länder lever . Vad var det då som bidrog till förändringen? Hur kunde Sverige gå från ett fattigt land till en välfärdsstat på endast några årtionden? Svaret är Folkhemmet.

Under slutet av 1800-talet då industrialiseringen kommit igång ordentligt var synen på barn helt annorlunda än den vi har idag. Man ansåg att barn var små vuxna, de skulle göra samma arbete som vuxna och de skulle hjälpa till att försörja familjen. Barn användes flitigt som arbetskraft i industrivärlden. De var dels billiga och behövde inte lika mycket rättigheter som en vuxen människa. Självklart behövde inte barn från högt uppsatta familjer arbeta utan det var endast betvingat till arbetarbarn och fattiga barn. Det fanns inget statligt organ som såg till att barnen blev omhändertagna, utan äldre syskon fick ta hand om de yngre och det var helt upp till familjen hur man klarade sig. Inte heller var skolgång förunnat alla, utan endast de som hade råd att låta sina barn undervisas kunde ge sina barn en värdig utbildning. Arbetarbarn hade ingen tid för studier eftersom de var tvungna att hjälpa till med försörjningen av familjen, och hade därför ingen chans att öka sin status i samhället.

Under 1900-talet började saker och ting ändras, inte bara genom kriget som härjade i Europa utan även tack vare Sveriges nya politik. Efter kriget ville den socialdemokratiska regeringen genomföra ett flertal reformer för att förbättra välfärden i Sverige. Bland annat ville man göra något åt de allt mer växande slumområdena som präglade flertalet städer och bristen på sanitära bostäder. Tillväxtkurvan i landet hade länge varit neråtlutande och nu krävdes återgärder. Man trodde att befolkningskrisen hade sin grund i den dåliga ekonomin i landet samt de orättvisa sociala förhållandena. Idén om folkhemmet började spira. Folkhemmet var ett socialdemokratiskt projekt som gick ut på att bilda en välfärdsstat. De ville se Sverige som ett starkt och enat land där alla skulle bidra till samhällets bästa och alla skulle kunna leva under bra levnadsvillkor. Detta gällde även barnen.

Några av de reformer som socialdemokraterna genomförde i början av 30-talet i förhoppning om att öka befolkningstillväxten var förutom byggandet av nya bostadsområden, så kallade barnrikehus, barnbidrag, mödrahjälp och en ny abortlag. Barnrikehusen började tas i bruk under 1936, det som krävdes för att man skulle få bo i en sådan lägenhet var att man hade minst tre barn och man tidigare levt under svåra förhållanden. Från att ha kommit från slumområden var dessa barnrikehus en oerhörd lyx. Utanför dessa byggnader fanns det antingen grönområden eller lekparker för barnen, och lägenheterna hade både vatten och toalett inomhus (Helena M Henschen(Red.), Barn i stan, Kristianstad 1991,sid.187). Barnbidraget var ett välbehövt tillskott till familjekassan, för de som var änkor, invalider eller för barn utan föräldrar.  

Inte bara politiken utan även synen på barn hade börjat förändras. De sågs inte längre som små vuxna utan barn som skulle bli det. Man ville uppfostra och utbilda barnen till goda svenskar som alla kunde bidra till samhället. Detta gällde även fattiga barn och arbetarbarnen. Dock var man väldigt mån om att det var rätt barn som skulle komma att befolka det svenska folkhemmet. För att undvika att fel gener spreds började man tvångssterilisera ”mindre” värda människor, så som handikappade, epileptiker, tattare och sinnessjuka. Folkhemmet skulle bestå av friska A-barn som skulle föra den ariska rasen vidare ( Bosse Lindquist, Förädlade svenskar, Falun 1991, sid. 71).

Utbildningen ökade i landet då fler barn kunde gå i skolan i takt med den växande ekonomin. När barnbidrag hade kommit och lönerna börjat öka hade föräldrarna råd att skicka sina barn till skolan istället för att sätta dem på arbete. Grundskolan hade blivit fri, men inte fri i den mån vi har det. Familjerna var fortfarande tvungna att betala läromaterial och skollunch själva (Folke Bäck, Arbetarbarn 1900-1950, Karlstad 1984,sid.62). Kommunen bidrog dock med en summa pengar till fattiga barn så att de hade råd med böcker och pennor. Klasskillnaderna var fortfarande ganska stora, och det förekom ofta favorisering av rikemansbarn samt mobbning av arbetarbarnen. Under 30-talet införde man en social reform som gjorde att även skollunch och material blev gratis. Det skedde ofta att bestraffningar förekom i form av luggning eller att få en linjal smälld över fingrarna (Bäck, 1984,sid.60). Såklart skedde aga även i hemmen på den tiden, det var föräldrars plikt och ansvar att uppfostra sina barn väl och det bästa medlet mot olydnad var aga. Detta kan tyckas helt befängt idag med det var inte förrän endast några årtionden sedan som barnaga förbjöds enligt lag. 1979 blev Sverige först i världen med att förbjuda barnaga enligt lag.

Det var många barn som inte hade någonstans att ta vägen medan föräldrarna arbetade. Det blev allt populärare med arbetarstugorna som hade varit ingång ända sedan sent 1800-tal. Där lämnade man barnen så de hade tillsyn under tiden föräldrarna arbetade, men på plats var barnen tvungna att arbeta. Pojkarna fick tillverka träleksaker och snida, medan flickorna sydde dockkläder och grytlappar med mera. 1944 bytte arbetsstugorna namn till eftermiddagshem, och verksamheten började koncentrera sig mer på läxläsningshjälp istället för arbete (Henschen, 1991, sid.164). Det fann även ett flertal andra verksamheter som tog hand om barnen. Oftast kostade det en liten summa att ha sina barn på ett Fritidshem eller eftermiddagshem, men pengarna man kunde tjäna istället för att vara hemma med barnen täckte ofta de kostnaderna. I Norrköping startades de så kallade Folkbarnträdgårdar (Henschen, 1991, sid.46). Idén med dem var att barnen skulle kunna spendera sin tid i ett grönt rekreationsområde istället för att leka bland arbetarbostäder och industrier, denna idé anammandes i flera andra stora industristäder. Under sommarloven kunde fattiga familjer skicka sina barn på skollovskolonier (Bäck, 1984, sid.41), eller söka om sommarbarnsplatser. Dessa saker var statligt anordnade så att föräldrarna skulle ha tid att arbeta. Sommarbarnsfamiljer fick statliga bidrag för att ta emot arbetarbarn från staden, och barnen fick komma ut på landet. Detta var en reform som sannerligen gynnade alla.

Man kan kort säga att alla dessa reformer var till barnens bästa. Från att ha varit små arbetare utan några rättigheter hade de nu allt från fri barnavård och barnomsorg till fri skolgång (Henschen, 1991, sid.46). Barn behövde inte längre arbeta för att försörja familjen, det var de vuxnas jobb. Visst kunde barnen hjälpa till om det behövdes men tvånget att arbeta försvann, antagligen för att ekonomin blev så mycket bättre. Kriget hade fört med sig både arbetsmöjligheter och högre löner. Om ett barn jobbade under 30-40-talet var det oftast för egen gynning, för att kunna tjäna ihop några slantar genom att jobba som springpojke eller piga (Bäck, 1984, sid.85). Barn hade helt enkelt fått rättigheten att vara barn. Det fanns tid att leka, man fick råd med leksaker att leka med, man skapade platser att leka på, så som lekparker och grönområden. Man insåg att barnen var viktiga, det var de som var den nya generationen som skulle bilda välfärdssamhället Sverige.

Under de år som socialdemokraternas folkhemspolitik präglade det svenska samhället förändrades villkoren för barnen drastiskt. De nya barnrikehusen bidrog till en tryggare och hälsosammare uppväxtmiljö för alla arbetarbarn, och de många bidrag som genomfördes hjälpte till att minska klasskillnaderna. Framförallt infördes lagar för att försäkra barnens välmående och rätt i samhället. Dock förde folkhemmets reformer inte bara med sig bra saker utan hade även en del negativa sidor. De klasskillnader som politikerna påstods sig vilja utjämna gällde självklart inte alla svenska medborgare. Judar, ”tattare” och andra som samhället såg ned på hade inte alls samma rätt som vanliga ariska barn. De fick inte lika bra utbildning eller samma bostadsmöjligheter. Även mellan de som ansågs vara verkliga svenskar förekom det klasskillnader. En anledning till att de skapades var ironiskt nog de nya bostadsområdena man byggde, de stora områdena segregerade folket eftersom det nästan bara var arbetarfamiljer som bodde i byggnaderna och i barnrikehus. Detta kan vi ännu idag se i vanliga svenska förorter där endast en typ av bebyggelse finns, och än idag är de områdena väldigt segregerade.

Idag är det säkert många som tycker att vi har det välfärdssamhälle vi utger oss för att ha, att barn har de rättigheter de ska ha. Jag anser att det bara är en illusion. Visserligen har barn rättigheter förändrats till det bättre men fortfarande förekommer t.ex. aga i det tysta och fortfarande blir barn mobbade för sin klasstillhörighet eller ursprung. Detta trots att vi har stiftat lagar och förordningar för att för hindra detta. Jag tror att det är viktigt att inte sluta här, utan följa upp de bestämmelser man gjort så att det verkligen följs i praktiken. Vi kan inte ge oss förrän det är garanterat att inga barn far illa. Många av de reformer som skapades har också dött ut, t.ex. sommarbarn. Vore det inte en fantastisk möjlighet för dagens statsbarn att komma ut i naturen, och för föräldrar med ekonomiska problem? När folkhemmet grundades var man mån om att barnen skulle ha en bra barndom och inte behöva växa upp så snabbt. Idag tvingas barnen på vuxna ideal redan i grundskolan, småflickor börjar sminka sig i årskurs ett och pojkar börjar röka i femman. Även dagens politik vill kasta ut barnen i vuxenvärlden direkt när de börjar skolan. Snart införs lagar om betyg i mellanstadiet, och lekisbarn ska undervisas i naturkunskap. Har inte barn rätt att få vara barn även idag?

Källförteckning:

 
Böcker:

Barn i stan från sekelskifte till nittiotal, Helena M Henschen (Red.), Tidens förlag, Kristianstad1991.

Arbetarbarn 1900-1950, Folke Bäck, Karlstad 1984.

Förädlade svenskar, Bosse Lindquist, Falun 1991.

Internet källor:

http://www.barnombudsmannen.se/adfinity.aspx?pageid=4407

http://forskolan.net/main.asp?CategoryID=4093&ArticleID=34632&ArticleOutputTemplateID=87&ArticleStateID=2




(Uppsatsen är gjord av Emma L.A)