Folkhemmet

Året var 1893. Norrköping sjöd av liv och aktivitet. Rök bolmade ur de högresta skorstenarna och inne i fabrikerna pågick arbetet för fullt. De flesta av männen och kvinnorna på fabriksgolvet härstammade från landsbygden och hade flyttat in till staden för att söka anställning på någon av de stora industrierna. Ny teknik hade effektiviserat jordbruket samt gjort det möjligt att med hjälp av maskiner massproducera textiler och annat, som förr endast gått att tillverka för hand. Gamla jobb försvann, nya skapades. Andra svenska städer följde samma mönster. Den industriella revolutionen hade visserligen kommit till Sverige relativt sent, men i gengäld utvecklades den i rasande fart. Följderna skapade förutsättningar för vad den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson 1928 kom att kalla Folkhemmet, en lång rad politiska reformer som genomsyrar det svenska samhället än idag. Efterkrigstiden skapade både politiska och ekonomiska förutsättningar för att öka välfärden och tunna ut klasskillnaderna i Sverige. Urbaniseringen och industrialiseringen gav upphov till en ny klass, arbetarklassen. Folket engagerade sig i fackföreningar och politiska organisationer. Kvinnorna i Sverige, som drev igenom kvinnlig rösträtt år 1919, deltog aktivt även de. (Östberg 1997, s. 69)

Det var i början av 1900-talet som arbetarlitteraturen fick sitt genombrott. Från att nästan enbart ha lästs av arbetarrörelseoffentligheten nådde böckerna nu även ut till den borgerliga litterära offentligheten. (Nilsson 2006, s. 49) Det är omdebatterat vad som räknas som arbetarlitteratur, men det finns en del riktlinjer att gå efter. Texterna är ofta av en författare med arbetarbakgrund, skrivna för arbetare och skildrar händelser ur arbetares vardag. I den här texten ska jag gå in på arbetarförfattaren Moa Martinsons liv och litterära verk, en kvinna vars politiska engagemang kom att påverka Folkhemmets utveckling och realiserande.

Ett porträtt av en proletärförfattare

Det är få författare som haft ett så tragiskt och händelserikt liv som Moa Martinson. Moa, döpt till Helga Maria Schwartz, föddes den andra november 1890 i Vårdnäs församling utanför Linköping. Hennes mor Kristina Schwartz var då endast 19 år gammal, ogift och arbetade som piga. På grund av sin oförmåga att försörja dottern lämnade hon över Moa till sina föräldrar. Kristina flyttade till Norrköping och fick arbete på en av fabrikerna, och då hon 1895 gifte sig fick Moa flytta in hos sin mor. Moa fick en ostabil uppväxt då styvfadern ofta söp upp familjens inkomst.

Moa blev även hon gravid i tidig ålder, endast 19 år gammal födde hon sonen Olof. Far var diversearbetaren Karl Johan Leonard Johansson. Moa och Karl bosatte sig i ett torp i Södermanland där de fick ytterligare fyra söner. Familjen hade allvarliga ekonomiska bekymmer, i huvudsak på grund av att Karl spenderade en stor del av lönen på alkohol.

Ända sedan hon var tolv år hade Moa varit intresserad av att skriva. År 1922 publicerades Moas första tryckta text, vilket skedde i den syndikalistiska dagstidningen Arbetaren. (Witt-Brattström 1988, s. 14) Hon var mycket politiskt engagerad och blev 1924 invald i kommunfullmäktige i Sorunda. Det var i den kvinnopolitiska tidskriften Tidevarvet hos först började använda signaturen Moa. Namnet var först reserverat för hennes litterärt hållna texter och dikter, men allt eftersom tiden gick började hon använda det i stötte utsträckning.

Efter år av politisk och litterär aktivitet följde en mörk tid för Moa. 1925 dog hennes två yngsta barn då de föll igenom isen och drunknade. Tre år senare begick hennes man Karl självmord. Trots det fortsatte Moa med sitt politiska engagemang och sitt skrivande. Hennes debutroman Kvinnor och äppelträd gavs ut 1933, och under de kommande åren gav hon ut romaner på löpande band. År 1929 gifte sig Moa med Harry Martinson, en då kringsträvande fattig diktare som dock även han kom att bli en av våra mest kända arbetarförfattarna. Deras äktenskap var mycket givande för de båda rent litterärt, men kantades av många problem. Harry var otrogen och kunde under långa perioder lämna Moa. Efter elva år tillsammans skilde de sig år 1940.

Moas popularitet var som störst på 40- och 50-talet och hennes böcker såldes i upplagor på över 100 000 exemplar. Efter ett långt och händelserikt liv avled hon år 1964.

Bibliografi

Totalt hann Moa Martinson med 20 verk under sin livstid. Hennes debutroman Kvinnor och äppelträd väckte uppmärksamhet då den publicerades. Romanen handlar om två kvinnors livsöden och vänskap och utspelar sig i Norrköping. Den karaktäriseras av sitt råa och realistiska språk samt sin skildring av kvinnokroppen och den kvinnliga sexualiteten. Det är ämnen som hon även tar upp i sina senare verk, bl.a. i sin självbiografiska trilogi bestående av böckerna Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Berättelsen börjar då Mia, bokens huvudperson, vid sex års ålder får flytta in hos sin mor och dennes nye man. I böckerna får man följa Mias uppväxt tills hon fyller 15, samt i sista delen av trilogin, Kungens rosor, ta del av en epilog då hon 26 år gammal har man och småbarn. Industrialiseringen porträtteras ur ett kvinnoperspektiv i en tid då de klassiska kvinnosysslorna som värderades i bondesamhället ej längre behövs. I Moa Martinsons östgötaepos, som består av böckerna Drottning Grågyllen (1937), Vägen under stjärnorna (1940), Brandliljor (1941) och Livets fest (1949), skildras industrialiseringen från 1700-talet och framåt. Alla böcker utspelar sig i Östergötland och berättelserna innehåller ett brett persongalleri. Moa beskriver landsbygdsmänniskans syn på ”den nya tiden”, ergo industrialiseringen samt realiserandet av Folkhemmet, och de välkomna och ovälkomna förändringar som skedde. Moa hann även med en diktsamling, Motsols. Detta är ett udrag ur den:

LÄNGTAN
Jag vet intet om längtan till sköna land.
Jag såg aldrig gudshus i drömmen.
Min längtan är som en rostfri länk
slagen till hårdknop i strömmen
om en hårddragen pråm utan segel och rå,
lik en utbölings nattskjul, vindgnagd och grå
på den nötta och skavda stommen.

Länken lyser i stjärnornas ljus
och seghåller pråmen i motström och vind.
Mörkren gå över berg och hus,
viskar och manar i dån och brus.
Milsvida vatten nynna
en pråmsång tung som en fånges bikt.
I strömmen glittrar min rostfria slinga,
min längtan som blev mig en blänkande klave,
min längtan som blev all min gråa dikt.

Analys

Det finns flera gemensamma drag för de flesta av Moa Martinsons litterära verk. Hennes politiska engagemang avspeglar sig i romanerna, och historierna skildras i stort sett alltid ur ett kvinnligt perspektiv. Moa berättar om kvinnlig vänskap och om relationen mor och dotter emellan. Hon ger långa och detaljerade beskrivningar om livet på landet och i staden. Hennes kvinnliga karaktärer är tydliga litterära subjekt och agerar utifrån sin egen tro och uppfattning.

Moa Martinson och Folkhemmets utveckling

På 1940-talet gick Sverige in i en period av hög ekonomisk tillväxt. En ny skattepolitik infördes som innebar att skatt betalades efter inkomst, de bättre ställda i samhället fick alltså bidra med mer pengar till staten. Samtidigt ökade sysselsättningen och arbetarna kunde ställa högre krav på sina arbetsgivare och öka sina löner. Pengarna från skatten användes till att finansiera många kostsamma reformer, såsom allmän sjukförsäkring, allmän tilläggspension och två veckors semester. Moa Martinson kämpade för många av de reformer som vi idag identifierar med Folkhemmet. Hennes kamp för arbetarklassen och kvinnorna avspeglar sig i folkhemspolitiken, och Moas litteratur och texter gjorde hennes åsikter tillgängliga för både arbetare och borgerlighet. Hon förde kvinnornas talan i en mansdominerad politik. En del av hennes åsikter kan dock ty sig obehagliga för oss i dagens samhälle, som i denna text om fosterfördrivning:

”Rashygienens genomförande på ett radikalt sätt vore det lyckligaste, som kunde hända arbetarklassen, i stället för att som nu är, hospitalvård, missfostervård, alkoholistvård och all möjlig vård om allt möjligt defekt; vilken vård rider ryggen av en risk och arbetsduglig arbetareklass.” (Arbetare-Kuriren 3.3.28)

Rasism var tyvärr vanligt under den tiden och ledde bl.a. till att vissa grupper, såsom vissa förståndshandikappade, sjuka och personer med ickeariskt ursprung, tvångssteriliserades. I våra dagar har det och andra delar av Folkhemmet kritiserats och ifrågasatts. De som hamnade utanför systemet hade det svårt.

Frågan om Folkhemmet fortfarande existerar i dagens samhälle kan diskuteras. Mycket av den politik som karaktäriserade Folkhemmet har förändrats eller bytts ut. Vi har dock vardagliga saker som barnbidrag, en enhetlig grundskola, daghem och dagens åldringsvård att tacka socialdemokraternas dåvarande politik för. Moa Martinson ansåg att kvinnorna hamnade i kläm under industrialiseringen och realiserandet av Folkhemmet, så hon hade antagligen gillat dagens relativt jämställda samhälle med daghem och likabehandlingsplaner. Göran Persson, socialdemokraternas förre partiledare, har talat om Det Gröna Folkhemmet, ett samhälle präglat av folkhemstanken kombinerat med hållbar utveckling. Personligen tror jag dock att visionen om ett grönt Folkhem kommer att vara mycket svårt att realisera, men det trodde ju å andra sidan många på 1920-talet med.

Tryckta källor:

Ebba Witt-Brattström, Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet, 1988, tryckt i Danmark 1999.

Magnus Nilsson, Arbetarlitteratur, 2006, tryckt i Danmark 2006.

Anna Williams, Tillträde till den nya tiden - Fem berättelser om när Sverige blev modernt, 2002.

Kjell Östberg, Efter rösträtten, 1997.

Hans Nyström & Örjan Nyström, Perspektiv på historien A, 2001.

Per Thullberg & Kjell Östberg, Den svenska modellen, 1994, tryckt i Sverige.

Moa Martinson, Motsols, 1937, tryckt i Stockholm.

Elektroniska källor:

Östgötakultur, http://www.kulturnat.se/default.asp?ArticleID=199220&CategoryID=2996&mnuParID=4632&mnuSubID=0&Municipality=&FreeText

Skrivet av Elinor Andersson



Bronsstaty föreställande Moa Martinson. Den står i Norrköping och uppfördes 1994 av konstnären Peter Linde.