En mormors berättelse
Detta är berättelsen om Asta, en helt vanlig svensk mormor, och ett helt vanligt liv under framväxten av Folkhemmet Sverige. Vi har skrivit fritt efter Astas berättelse och tagit fasta på saker som kan relateras till folkhemmet.
Jag växte upp i litet hus i Lagerlunda i utkanten av Norrköping tillsammans med mina föräldrar och min äldre syster. Min far var cementarbetare samt husbyggare och min mor hemmafru. Huset vi bodde i hade endast ett litet rum och kök, och toalett på gården, så när familjen växte blev vi tvungna att flytta. Då det var svårt att komma över bostäder i staden, flyttade vi in hos mina morföräldrar i Karlshov. Där bodde även min moster och hennes familj. Alla delade vi på två rum och ett kök. Vi hade fortfarande inte innetoalett. Trots att vi levde trängre än tidigare var detta hus nyare och av bättre kvalité. Det dröjde inte länge förrän vi hade byggt ut ett rum till. Under dessa tidiga år av min barndom vande jag mig vid att alltid ha folk runt omkring mig.
Jag gick i skola i Karlshov, dit jag promenerade varje dag. För mig var skolan totalt ointressant och jag hade svårt att hänga med på lektionerna. Istället för att göra läxorna träffade jag mina vänner och arbetade flera gånger i veckan i en hattaffär. Det var flottaste hattbutik, och jag tjänade hela sju kronor i veckan på att leverera hattar till kunderna. Även min syster arbetade som springflicka, men istället för lätta hattaskar fick hon släpa på tunga pälsar, ibland flera åt gången. Eftersom det jobbet var bättre betalt hoppade jag in och hjälpte henne då och då.
När jag var barn inleddes andra världskriget och hela Europa stod i brand runt omkring oss. Vi visste inte hur nästa dag skulle se ut, och även om Sverige sade sig vara neutralt så var vi tvungna att ha mörkerläggningsgardiner i fönstren och alla män kallades in till tjänstgöring. Min far var vid den tiden vakt nere i hamnen för att förhindra besättningarna att lämna de tyska skepp som regelbundet anlade hamnen. Det jag visste om kriget begränsade sig till löpsedlarnas svarta rubriker om stora slag och tyskarnas frammarsch. Om de ohyggligheter som ägde rum inom nazisternas expanderade gränser visste vi ingenting. Det är först nu jag har hört talas om koncentrationsläger och massmord. Inte ens de judar som kom till Norrköping under krigsåren visste vad den fulla vidden av kriget och förföljelsen. Nu när jag tänker på det bodde det faktiskt en judisk familj endast ett kvarter ifrån oss. Det var inte så att de utsattes för våld eller hårda ord, men människor undvek dem och pratade om dem bakom deras ryggar. Jag var för liten för att förstå varför.
En dag kom min far hem och berättade att han hade fått tag på ett hus. Även om det var ledsamt att lämna mina kusiner och de andra i huset så gladde jag mig åt att min familj skulle få något eget. De två familjerna hade växt sig allt för stora för det lilla huset i stan. Färden bar till ett litet torp i Kolmårdsskogen, Tysktorpet. Mina föräldrar var lyckliga, äntligen skulle de kunna bygga upp något eget. Det var far, mor, jag och mina sex syskon som delade på torpet. Det var inte mycket större än hur vi tidigare hade bott, men det var vårt.
Strax innan det efterlängtade sommarlovet delades blanketter ut i skolan. Familjer som hade många barn eller hade det ekonomiskt svårt kunde ansöka om sommarbarnsplatser. Det innebar att barnet fick bo hos en familj ute på landet som hade det gott ställt och mycket plats. Familjen fick ersättning av kommunen. Vi var ju hela sju syskon så de fem äldsta av oss fick bli sommarbarn. Jag tillbringade mina sommarveckor hos en familj i Hällestad. Jag var riktigt förväntansfull när mina föräldrar vinkade av min på tågstationen. Det var första gången jag åkte tåg och hela vägen satt jag och tittade ut på sommarlandskapet som susade förbi. Jag minns att en passagerare i min kupé pekade ut ett antal baracker som vi åkte förbi i Doverstorp. Det var ett flyktingläger dit polska judar kom efter att de flytt från kriget. När jag kom fram fick jag ett varmt mottagande och jag kände att jag skulle få en härlig sommar. Mycket riktigt trivdes jag bra hos familjen som jag bodde hos, och lekte hela dagarna med deras dotter. Varje sommar återvände jag till Hällestad som sommarbarn. Jag och min vän har fortfarande kontakt och skickar alltid julkort till varandra.
Min tonårstid spenderades med skola och vännerna. Vi brukade ofta gå till Frälsningsarmén, inte för att vi var särskilt religiösa, utan för att sjunga och umgås. De brukade arrangera sångtävlingar och mina vänner och jag vann nästan alltid. Min farfar som var djupt troende gav oss ibland en femtioöring till Frälsningsarméns lotteri. På helgerna var det dans i Kvarsebo och vi var flera vänner som cyklade dit. Jag minns en gång då jag fick punktering på min cykel halvvägs dit och en pojke fick hjälpa mig att pumpa däcket flera gånger innan vi kom fram. Vi besökte även dansbanan på Tittut i Sandviken, de brukade ha riktigt käck musik och man kunde få sig en rejäl svängom. Ibland tog vi bussen in till stan för att gå på bio för att se de senaste filmerna. Jag tog även hand om mina småsyskon och arbetade för att tjäna lite fickpengar. Jobbet på tvätteriet var hårt och krävande, men jag fick ihop lite slantar. Jag tror nog att det tunga arbetet har förstört min rygg.
När jag slutat skolan fick jag arbete direkt. Visst kunde man gå på gymnasium men det var inte särskilt vanligt och jag var trött på skolan. Min arbetskarriär började på ett pensionat i Sandviken, Skogsvikens pensiont. Jag brukade sitta och fläta de gamla gummornas hår och ta hand om bäddning och matlagning. Det var inte så stor skillnad från mitt arbete hemma. Jag jobbade där i flera år tills jag mötte Kalle.
Jag träffade Karl Henry när jag var på väg hem från arbetet. Likaså han var på väg hem från sin fotbollsträning. Vi började ha sällskap, då och då gick jag och tittade på när han spelade match. Några år senare bestämde vi oss för att bilda familj, vi flyttade ut till Björnlundavägen ute i Strömsfors, Karls barndomshem. Det var ett litet hus även det, och såklart med utedass, men när vi hade fått våra två döttrar beslutade sig Kalle för att bygga ut huset. Han hade ju trots allt till yrke att bygga hus. Huset gick från ett rum och kök till en tvårummare med innetoalett, källare och vind. Han byggde även ett litet extrahus med tillhörande förråd och lekstuga till barnen.
Så länge barnen var små var jag hemmafru och Karl försörjde oss. Det var ett stillsamt men trevligt liv. Vi brukade göra små utflykter under helger och på vintern blev det mycket skidåkning och spark. Jag fick hjälpa barnen med läxor och studerade även lite hemma för att kunna hänga med själv ju svårare barnens skolgång blev. När döttrarna blev äldre började jag arbeta igen, denna gång på Bråviksgårdens ålderdomshem.
Under dessa år har så mycket förändrats, jag vet knappt vart jag ska börja. Framförallt tycker jag att bostadsmöjligheterna har förändrats till det bättre. Numera har nästan alla egna rum medan man på min tid trängde ihop sig hela familjer i små rum. Alla bodde som i små sommarstugor. Det var verkligen ett stort steg när man kunde börja bygga ut och få fler rum och tillgång till toalett och vatten inomhus. Nu finns det hus till alla. Ekonomin har ju även den förbättrats något enormt, när jag var ung var många väldigt fattiga.
Något som förbryllar mig idag är hur lite vi faktiskt visste om vad som skedde på den tiden. Kanske är det likadant idag bara att vi inte har perspektiv på det, men jag tror att befolkningen är bättre informerad idag. Det är först idag när jag knäpper på tv:n och får se dokumentärer om allt från tvångssterilisering till koncentrationsläger som jag förstår delar av min egen tid. Det är hemskt att så många människor kan leva i blindo, men jag hoppas och tror att vi har öppnat ögonen idag och är mer toleranta och förstående.
(Denna uppsats är inte till för bedömning utan gjordes endast för nöjes skull //Emma och Malin A.)
(Bilder kommer eventuellt sedan...)
