Folkhemmet

Sverige under folkhemsperioden växte till att bli en välfärdsstat i skuggan av andra världskrigets härjningar. Vi skaffade allmän pension, förbättrade vår fattigvård och barnbidraget delades ut för första gången. En av anledningarna, antagligen den största anledningen till att detta kunde ske var Sveriges och Tysklands relation. Sverige var ett av de få länder som inte drabbades av andra världskrigets härjningar, inga bomber föll över våra städer. Vi var de första i världen med ett rasbiologiskt institut som klassificerade människor i olika raser där den ariska rasen var på topp. Våra relationer med Tyskland var goda innan kriget började och de flesta Svenskar kände i olika grad stolthet över att tillhöra den ariska rasen.  Tattare, judar och andra under raser skulle hållas borta om man ville bevara den Ariska rasen ren. Det fanns också andra som var oönskade i samhället

"Den homosexuella människan i det svenska folkhemmet befann sig då i samma psykiska situation som juden i Hitlers Tyskland. Alltför många störtade i den avgrund som heter social vanära. Vi kunde räkna våra döda och plåstra om våra sårade efter denna våg av erotisk rasförföljelse. Vi kunde konstatera hur myndigheter handlade i panik, och hur moralens svartabörshajar draperade sig i rättsvårdens och sedlighetens mantel."
Eric Thorsell i En homosexuell arbetares memoarer

Den kristna kyrkan yrkade dödstraff för sodomi och straffet hölls i lagböckerna ända tills juridisk sekualisering började sprida sig. Under 1700 talet så blev straffet i många länder mildare, det var få som behöll det ursprungliga dödstraffet även om läggningen betraktades som en synd, en aktiv handlig och brott i stil med osedligt uppförande och bestialitet.

I Sverige så fanns det ingen plats för de homosexuella att öppet visa sin läggning. Att ha fasta förhållanden var inte en risk man kunde ta om man inte ville hamna i fängelse eller senare på mentalsjukhus. Anonyma mötesplatser fanns i de stora städerna där de homosexuella kunde mötas, ha sexuell kontakt och sedan gå skilda vägar. Möjligen bestämma en tidpunkt när man kunde mötas igen. Detta gav en anonymitet som skyddade människorna undan förföljelse. Om sedan ett mer långvarit tycke uppstod så hade omgivningen en vana att ignorera de förälskade. Att unga kvinnor levde tillsammans skulle kunna bero på att ingen av den hade råd att skaffa ett ensamt boende i staden. Svante Norrhem har skrivigt boken Den hotfulla kärleken: homosexualitet och vanlighetens betydelse (2001). Den baserar sig till största delen på intervjuer med äldre homosexuella från västerbotten. Dessa existerade utan att med ett ord eller handling som avslöjade den. Andra människor från samma tidsperiod som författaren intervjuat hävdade att det inte fanns några homosexuella i deras trakter. Det är förbluffande hur dessa människor helt lyckats gömma en så stor del av sig själva för omvärlden. Bara förbjudna möten och rubriker om böghärvor i tidningarna skvallrade om att de existerade. Hur kan människor leva i sådan total tystnad? Männen hade det lättare än kvinnorna som fortfarande inte rörde sig mycket utanför hemmet och som inte omnämndes i tidningarna. Den som var lesbisk på landsbygden så här tidigt kunde lätt ha trott att hon var helt ensam i världen om att ha sådana känslor. Det är inte så konstigt att majoriteten av de homosexuella tillslut gifte sig, ibland för att fortsätta sina besök vid parken för att träffa liksinnade, med eller utan sin make eller makas vetande.

Detta är situationen för dessa människor under folkhemmets början men vad var det som förändrades?

I folkhemmets Sverige började bilden av den homosexuelle som brottsling utbytas mot bilden av en sjuk man, och dessutom så började man erkänna existensen av lesbianer, en grupp som man tidigare inte ens ansåg existerade. Därför så började man leta efter orsaker till att vissa människor var homosexuella och efter botemedel. Det finns undersökningar som numera mest liknar bisarra skräckhistorier, som experimentet som den tyske läkaren Robert Lichtenstern genomförde. I Die Úberpflanzung der männlichen Keimdrése (Wien 1924) dokumenteras 8 fall av transplantationer där en homosexuell man fått en heterosexuell mans penis. Av dessa resultat sades 6 ha varit framgångsrika och ha fått patienten att överge sina tidigare böjelser. Hur pålitligt sådana experiment är kan vi ju fundera på i efterhand. Dessutom så försökte man finna en viss kroppstyp som var typisk för den homosexuella mannen. Den tyska läkaren Magnus Hirschfeld kom fram till att män med homosexuella böjelser var mer kvinnliga till sitt utseende än andra män, med fettansamlingar kring låren och ovanligt små könsorgan.

Man kan fråga sig hur dessa homosexuella kände sig om fick höra talas om undersökningarna. Blev de rädda för att själva utsättas för en behandling liknande den som Lichtenstern hade genomfört, eller hoppfulla för att de skulle kunna botas? Att ha en så fundamental och potentiellt förödande hemlighet måste varit svårt och det var säkert många som skulle gjort mycket för att slippa utanförskapet deras läggning gav dem.

Folkhemsperioden var en blomstring i Sverige, det är ingen tvekan om att det var ett stort steg framåt för det svenska folket i stort. Det var också en tid där många grupper blev ratade av samhället och där man sökte efter den perfekta människan. De som inte passade in under bilden av den perfekta människan hade heller ingenting att hämta i folkhemmet. Judar, tattare och homosexuella var bland dessa som inte passade in, homosexuella har fortfarande inte samma rättigheter när det gäller att få adoptera eller insemineras. Detta är något som fortfarande måste kämpas för. Att alla ska få lika rättigheter och att alla ska få kunna känna sig trygga att erkänna sig själv. Det finns inget utrymme för att lägga ner kampen innan det sista paret nekats prövning och den sista gliringen flyger genom korridorerna.