Folkhemmet

Källförteckning för...

a) Homosexuellas situation under folkhemsperioden



Queersverige, Don Kulick (red.) Stockholm 2005
Man och Man emellan, Lars Bohman Stockholm 1995
En annan stad, Margareta Lindholm och Arne Nilsson Uddevalla 2002
Det social politiska arvet, Ulf Kristersson Stockholm 1994

Jens Rydström, Jakten på det normala, Svenska Dagbladet, 8/12 1995


Från tidelag till homolag, http://www2.historia.su.se/personal/jens_rydstrom/artiklar/tidelag.pdf, Jens Rydström, 10/10 2009

b) Per Albin Hansson

Per Albin vol. I-IV, Andreas Isaksson, Helsingborg 1990

1928 sände vår dåvarande riksdagsledamot i andra kammaren ut ett tal till det svenska folket. Han talade om de orättvisor som rådde i landet. Han talade om Sverige som ett hem där det inte fick existera styvbarn eller kelgrisar. Han ville få bort klassgränserna och se till så att alla svenska barn fick samma möjligheter. Namnet på Riksdagsledamoten var Per Albin Hansson, vår blivande statsminister.

 

Per Albin som han i folkmun kallades för föddes utanför Malmö och hans första politiska minne var av sorgetåget för Axel Danielsson, grundare för den tidning där senare Per Albin kom att arbeta och till och med leda. (Isaksson 1985, sid 47). Under Per Albins uppväxt gick socialismen från att vara en sektliknande politik med tvivelaktigt rykte till att bli en rörelse. Han engagerade sig i Verdandi, en nykterhetsförening som till skillnad från IOGT inte ställde krav på att medlemmarna också skulle vara med i svenska kyrkan. Även om han inte var engagerad länge så stod han kvar som medlem i ett decennium och var även långt senare en fiende till spriten vilken han också ytterst sällan rörde.

 

Den första politiska fråga han kom att engagera sig i var den allmänna rösträtten. Vid denna tidpunkt (1902) så hade endast var tionde svensk rösträtt och för att få rösta krävdes en hög inkomst och/eller stor förmögenhet. Det skulle dröja ända tills 1945 innan alla svenska medborgare fick rösträtt men redan 1907 så skedde förbättringar och alla vuxna män fick möjligheten att rösta till andra riksdagskammaren.

 

Hur gick det då för Per Albin? Han blev medlem i det socialdemokratiska partiets ungdomsförbund, arbetade på Arbetet, tidningen som grundades av Axel Danielsson, avancerade inom ungdomsförbundet till ordförande för att sedan utsättas för en kupp under ledning av Zäta Höglund. Trots sin motgång gav han inte upp platsen i partistyrelsen utan lyckades han bli ledamot i det verkställande utskottet inom partiet.

 

Efter denna snabbspolning så har vi kommigt fram till 1917 och nu har det blivigt dags för det social demokratiska partiet att splittras. Den mer revolutionärt lagda vänsterfronten tvingas lämna partiet och startar under ledning av Per Albins gamla rival Höglund ett eget parti. Nu när Per Albin fyller 32 år går hans parti för första gången in i en regering. Själv bli han riksdagsman men konflikten med regeringens ledare Nils Eden vilket gick så långt att det blev en regeringskris. Per Albin vägrade nämligen kompromissa på flera punkter. Bland annat krävde han att Sverige skulle bli en republik, att arbetsdagen skulle begränsas till 8 timmar och att det skulle bli tryggare arbetsförhållanden. Hjalmar Branting, socialdemokraternas dåvarande partiledare var för förhandlingarna så Per Albins vägran var till stor del ansvarig för regeringskrisen. Fortfarande så fick inte alla rösta i val i kommuner och landsting och anonyma agitatoriska liknande denna spreds över landet medan stämningen blev allt mer tryckt.

 

Per Andersson i en svinagård så fin
sin hela förmögenhet lade,
och tack vare sina femhundrade svin
till riksdagen rösträtt han hade!

När svinen drabbades av pest förlorade han sin rösträtt:

Per Andersson frågar sig ännu idag
och ni skulle se uppå minen:
”Vem var det som rådde om rösträtten
- jag i egen person, eller svinen?”

 

1920 tillträdde nu Per Albin posten som försvarsminister, ett beslut som inte var särskilt populärt bland många då han var antimilitarist. Mycket riktigt så blev också militärens kraftigt nedrustad innan hans 6 år på posten var över. Pengarna som frigjordes skulle användas för att finansiera statens sociala reformer.

 

Nu till sist är vi inne på sista etappen innan per Albin tillträder posten som statsminister. 1928 tillträder han posten som partiledare efter att så gott som hela sitt liv arbetat för att stödja det socialdemokratiska idealet och vi är tillbaka till folkhemstalet igen.

 

Denna korta biografi över Per Albin säger oss ändå ganska mycket. Han växte upp i ett arbetarhem och växte upp med det socialistiska idealet. Han engagerade sig tidigt och var medlem i en nykteristförening vilket förklarar varför han var en av dem som röstade mot Hjalmar Branting och för att totalt spritförbud skulle föras in i partiprogrammet när frågan kom upp 10 år senare. Han var emot militär makt och bidrog med sin nedrustning och inställning till att Sverige inte gick med i andra världskriget, något utav det bästa som kunde ha hänt för landet rent ekonomiskt. Det är lätt att glömma bort att Per Albin Hansson hade en tid innan han blev Sveriges statsminister men när han tillträdde den posten hade han redan gått igenom två-tre decennier av politiskt liv som format vilken man han blivigt, och som i sin tur format vilket land vi blev.

 

 

 

 

Sverige under folkhemsperioden växte till att bli en välfärdsstat i skuggan av andra världskrigets härjningar. Vi skaffade allmän pension, förbättrade vår fattigvård och barnbidraget delades ut för första gången. En av anledningarna, antagligen den största anledningen till att detta kunde ske var Sveriges och Tysklands relation. Sverige var ett av de få länder som inte drabbades av andra världskrigets härjningar, inga bomber föll över våra städer. Vi var de första i världen med ett rasbiologiskt institut som klassificerade människor i olika raser där den ariska rasen var på topp. Våra relationer med Tyskland var goda innan kriget började och de flesta Svenskar kände i olika grad stolthet över att tillhöra den ariska rasen.  Tattare, judar och andra under raser skulle hållas borta om man ville bevara den Ariska rasen ren. Det fanns också andra som var oönskade i samhället

"Den homosexuella människan i det svenska folkhemmet befann sig då i samma psykiska situation som juden i Hitlers Tyskland. Alltför många störtade i den avgrund som heter social vanära. Vi kunde räkna våra döda och plåstra om våra sårade efter denna våg av erotisk rasförföljelse. Vi kunde konstatera hur myndigheter handlade i panik, och hur moralens svartabörshajar draperade sig i rättsvårdens och sedlighetens mantel."
Eric Thorsell i En homosexuell arbetares memoarer

Den kristna kyrkan yrkade dödstraff för sodomi och straffet hölls i lagböckerna ända tills juridisk sekualisering började sprida sig. Under 1700 talet så blev straffet i många länder mildare, det var få som behöll det ursprungliga dödstraffet även om läggningen betraktades som en synd, en aktiv handlig och brott i stil med osedligt uppförande och bestialitet.

 

I Sverige så fanns det ingen plats för de homosexuella att öppet visa sin läggning. Att ha fasta förhållanden var inte en risk man kunde ta om man inte ville hamna i fängelse eller senare på mentalsjukhus. Anonyma mötesplatser fanns i de stora städerna där de homosexuella kunde mötas, ha sexuell kontakt och sedan gå skilda vägar. Möjligen bestämma en tidpunkt när man kunde mötas igen. Detta gav en anonymitet som skyddade människorna undan förföljelse. Om sedan ett mer långvarit tycke uppstod så hade omgivningen en vana att ignorera de förälskade. Att unga kvinnor levde tillsammans skulle kunna bero på att ingen av den hade råd att skaffa ett ensamt boende i staden. Svante Norrhem har skrivigt boken Den hotfulla kärleken: homosexualitet och vanlighetens betydelse (2001). Den baserar sig till största delen på intervjuer med äldre homosexuella från västerbotten. Dessa existerade utan att med ett ord eller handling som avslöjade den. Andra människor från samma tidsperiod som författaren intervjuat hävdade att det inte fanns några homosexuella i deras trakter. Det är förbluffande hur dessa människor helt lyckats gömma en så stor del av sig själva för omvärlden. Bara förbjudna möten och rubriker om böghärvor i tidningarna skvallrade om att de existerade. Hur kan människor leva i sådan total tystnad? Männen hade det lättare än kvinnorna som fortfarande inte rörde sig mycket utanför hemmet och som inte omnämndes i tidningarna. Den som var lesbisk på landsbygden så här tidigt kunde lätt ha trott att hon var helt ensam i världen om att ha sådana känslor. Det är inte så konstigt att majoriteten av de homosexuella tillslut gifte sig, ibland för att fortsätta sina besök vid parken för att träffa liksinnade, med eller utan sin make eller makas vetande.

 

Detta är situationen för dessa människor under folkhemmets början men vad var det som förändrades?

 

I folkhemmets Sverige började bilden av den homosexuelle som brottsling utbytas mot bilden av en sjuk man, och dessutom så började man erkänna existensen av lesbianer, en grupp som man tidigare inte ens ansåg existerade. Därför så började man leta efter orsaker till att vissa människor var homosexuella och efter botemedel. Det finns undersökningar som numera mest liknar bisarra skräckhistorier, som experimentet som den tyske läkaren Robert Lichtenstern genomförde. I Die Úberpflanzung der männlichen Keimdrése (Wien 1924) dokumenteras 8 fall av transplantationer där en homosexuell man fått en heterosexuell mans penis. Av dessa resultat sades 6 ha varit framgångsrika och ha fått patienten att överge sina tidigare böjelser. Hur pålitligt sådana experiment är kan vi ju fundera på i efterhand. Dessutom så försökte man finna en viss kroppstyp som var typisk för den homosexuella mannen. Den tyska läkaren Magnus Hirschfeld kom fram till att män med homosexuella böjelser var mer kvinnliga till sitt utseende än andra män, med fettansamlingar kring låren och ovanligt små könsorgan.

 

Man kan fråga sig hur dessa homosexuella kände sig om fick höra talas om undersökningarna. Blev de rädda för att själva utsättas för en behandling liknande den som Lichtenstern hade genomfört, eller hoppfulla för att de skulle kunna botas? Att ha en så fundamental och potentiellt förödande hemlighet måste varit svårt och det var säkert många som skulle gjort mycket för att slippa utanförskapet deras läggning gav dem.

 

Folkhemsperioden var en blomstring i Sverige, det är ingen tvekan om att det var ett stort steg framåt för det svenska folket i stort. Det var också en tid där många grupper blev ratade av samhället och där man sökte efter den perfekta människan. De som inte passade in under bilden av den perfekta människan hade heller ingenting att hämta i folkhemmet. Judar, tattare och homosexuella var bland dessa som inte passade in, homosexuella har fortfarande inte samma rättigheter när det gäller att få adoptera eller insemineras. Detta är något som fortfarande måste kämpas för. Att alla ska få lika rättigheter och att alla ska få kunna känna sig trygga att erkänna sig själv. Det finns inget utrymme för att lägga ner kampen innan det sista paret nekats prövning och den sista gliringen flyger genom korridorerna.

Då....




Idag....





?

Folkhemseran innebar att Sverige under en kort tid gick från ett fattigt samhälle till en industristat med hög levnadsstandard. Många faktorer bidrog tillfolkhemmet, några var viktigare än andra. Först och främst fick folkhemmet en snabb framväxt tack vare den dåvarande verkligheten; Sverige var ett fattigt land i kris. Medborgarna ville ha en förändring, de ville ha bättre levnadsvillkor och när folkhemmet introducerade sitt familjetänk och lovade trygghet tog de emot det. Tack vare medborgarnas välvilliga inställning kunde drastiska reformer ske i snabb takt och socialdemokraterna kunde skapa ett starkt styre där kontroll gav trygghet. Detta skulle troligtvis inte vara möjligt i dagens samhälle där vi redan har välfärd, idag sker enbart mindre reformer som matchar vår färdiga välfärdsplan. Just den starka politiken var ytterligare en orsak till folkhemmets succé. Per Albin Hansson var en landsfader som folket litade på och hans målinriktade, starka politik gav trygghet. Att medborgarna litade på politiken och gav socialdemokraterna så lång tid vid makten att de kunde bygga upp samhället efter folkhemsmodellen gjorde folkhemmet möjligt. Ytterligare en viktig del för realiserandet var arbetspolitiken. Att alla skulle arbeta ledde till att det skapades jobb åt alla, vilket är en grundsten i en välfärdsstat. Arbete ger pengar åt borde den arbetande samt staten, det ökar export och ger på så sätt välfärd. Folkhemmets Sverige hade många industrier och mycket arbete som ledde gav det dess framgång. Till sist var folkhemmets starka ideal viktiga. En trygg familj lockade alla och i folkhemmet visste alla sin plats; starka ideal påverkar. Att socialdemokraterna också skapade en generell välfärdspolitik ledde till att alla var väl inställda. Tyvärr var dock folkhemmet, grunden för Sveriges välfärdspolitik enbart för dem som passade in vilket vi idag delvis har kvar och måste kämpa för att ändra. Dagens välfärdssamhälle borde vara en familj där alla får vara med och där alla tar hand om varandra, oavsett vem man är eller var man kommer ifrån.

Att många reformer gjordes mot alkoholkonsumtionen under folkhemstiden kan ses som självklart då alkohol inte passar in i en trygg familj, och då politiken fördes hårt mot det som inte passade. I alkoholfrågan tycker jag att detta var bra. Även om lagarna kringgicks på diverse sätt, vilket görs även idag, fungerade politiken och alkoholkonsumtionen minskade vilket även höjde välfärden; troligtvis ledde det till minskad sjukdom, minskat våld och definitivt till minskade utgifter för staten.  I dagens Sverige ser vi en ökad alkoholkonsumtion och en konsumtion i lägre åldrar. Kanske skulle vi idag behöva lite av folkhemmets kontrollerande?

Källförteckning

(För samtliga inlägg av Malin Strömfors)

Litteratur

Den svenska modellen, Per Thullberg & Kjell Östberg (red.), Lund 1994

Svensk politisk historia 1809-1975, Tommy Möller, Lund 2004

En femtiotalsberättelse – populärkulturens kalla krig i folkhemssverige, Kim Salomon, Lund 2007

Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, Lars-Arne Norborg,  Stockholm 1993

Perspektiv på historien A, Hans Nyström & Örjan Nyström, Malmö 2001

Internet

Systembolaget

http://systembolaget.se/Applikationer/Knappar/OmSystembolaget/Systembolagshistoria.htm

 Av: Malin Strömfors

               

Under folkhemmet skapade Sveriges välfärdsmodell, vilken vi följer idag. Detta faktum gör att vi har kvar många delar av folkhemmet i dagens moderna samhälle. Det finns framförallt många konkreta spår av folkhemmet så som byggnader och människor som har kvar folkhemmets ideal. Många reformer som tillsattes under välfärdsstatens skapande finns kvar idag, så som barnbidrag och sjukförsäkring. Kvar finns även den för folkhemmet typiska normen att alla ska vara lika, den så kallade jantelagen. Däremot är inte idealen om trygghet och värnande om varandra lika starka idag, allt det våld som media ständigt rapporterar om påvisar detta. Men vi har idag en bredare acceptans för de som inte matchar idealet. Psykvården har genomgått stora förändringar och dagens integrerade samhälle är långt ifrån folkhemmets rasinstitut. En klar förändring från folkhemmet är att det idag är fler och fler som studerar på högskola, och från att arbetaren har varit normen har vi idag akademikern.

 

Alkoholpolitiken är i stort sätt densamma, förutom att dagens samhälle inte har motbok och att åldersgränserna har ändrats. Systembolaget har kvar sitt monopol, krogar måste fortfarande servera mat, offentlig berusning och langning är olagligt och legitimationstvång gäller. Även folkhemmets ideal rörande alkohol finns kvar; att dricka för mycket och för ofta räknas som fult. Däremot har gränsen till vad som räknas som mycket ändrats. Bag in box och ständiga resor till Danmark och Tyskland skvallrar om en ökad alkoholkonsumtion i dagens Sverige, vilket kanske är en följd till den minskade kontrollen av alkoholkonsumtionen.

Av: Malin Strömfors

Folkhemmet  var då Sverige med socialdemokratiskt styre gick från ett fattigt land i kris till ett välfärdssamhälle . Det var en ideologi där trygghet, välfärd och framförallt familjen stod i centrum. Staten skulle vara en familj där omsorg för allas välbefinnande och solidaritet var en självklarhet. Ideologin skapades av Per Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna och i det närmaste betraktad som ”landsfader” under folkhemseran. I folkhemmet prisades den strävsamma arbetaren med en charmig fru som tog hand om hem och barn. Alla skulle vara folkliga och vanliga svenskar; tidningar skrev om hur Gustaf VI Adolf gärna gicks till fots och drömde om att träffa vanliga svenskar privat för att diskutera familjen och vardagsporslinet.(Salomon 2007, s.224). Folkhemmets höga levnadsstandard gällde alla. Anledningen till att socialdemokraterna skapade en välfärdsmodell med generell inriktining var för att få med så många väljare som möjligt. Det skedde reformer inom sjukvård och arbete så som arbetsskadefösäkring, allmän sjukförsäkring och allmän folkpension. Bidragen täckte dock enbart existensminimum, vilket kan förklaras med att arbetsidealet prioriterades framför bidrag men det skulle finnas som skydd.  Även barnbidrag och bostadsbidrag infördes för att ge ytterligare stöd och trygghet för familjen. En ny stadsplanering introducerades där de gamla enkla arbetarbostäderna ersattes med hem som passade in i välfärdsidealet. Folkhemmet skapade ett välmående, samlat Sverige där den svenska familjen var samhällets grundsten.

 

Sverige var ett land i kris när Per Albin arbetade fram sin ideologi och snart var arbetet mot det trygga samhället en verklighet. Politiken som fördes var väldigt rätt fram och målinriktad. Socialdemokaterna införde olika former av statlig styrning och ledde på så sätt in samhället på deras väg. Många stora reformer genomfördes och ingenting fick stå i vägen för idealsamhället. Det som inte passade in röjdes bort, så som de gamla arbetarbostäderna och tyvärr även vissa delar av folket. Människor med psykiska störningar och människor utan helsvensk härkomst hade ingen plats i folkhemmet. Dessa människor togs om hand genom vad som idag anses som grymma metoder; rasbiologiska institutet, sterilisering och lobotomering.

 

Ytterligare en del av det tidigare samhället som inte passade in i Folkhemmet var den höga alkoholkonsumtionen; supande går inte ihop med välfärd och trygghet. Det går heller inte ihop med statens budget, biverkningarna kostade samhället mycket pengar. Innan folkhemmet lyckades Nykterhetsrörelsen bilda opinion så att det 1922 blev en folkomröstning om totalförbud mot berusningsdrycker. Det blev inget förbud men vinsten för de nekande var knapp. När så folkhemspolitiken inträdde kunde ett totalförbud mot alkohol inte tas till, men en mycket restriktiv politik kunde föras. Att Per Albin Hansson själv var nykterist och aktiv i nykterhetsrörelsen bidrog säkert till de många reformer mot alkohol som infördes, varav de flesta tillhörde brattsystemet. Läkaren och politikern Ivan Bratt organiserade åren innan folkhemmet ett program för att minska alkoholkonsumtionen, ett program som spelade en viktig roll under folkhemmets alkoholpolitik. Brattsystemet omfattade motboken, samlandet av all alkoholförsäljningen och restriktioner på krogar. Det första som introducerades var motboken där varje svensk medborgares alkoholkonsumtion dokumenterades och när  ransoneringar påbörjades användes motboken för detta. Tilldelningen av alkohol styrdes efter kön, förmögenhet och samhällsposition. Monopol på alkoholförsäljning tilldelades systembolaget för största möjliga kontroll, och restriktionerna på krogar var omfattande. Från och med Brattsystemets inträde var samtliga krogar tvungna att servera mat, och motbokens ransoneringar skulle följas strikt. Motboken försvann 9 år efter sin uppkomst då den var oenlig med folkhemmets ideal om rättvisa. (http://systembolaget.se/Applikationer/Knappar/OmSystembolaget/Systembolagshistoria.htm).

Dock togs nya åtgärder till för att minska alkoholanvändandet: en åldersgräns på 21 år tillsattes allt alkoholanvändande, förbud mot offentlig berusning och langning, legitimationstvång och två skattehöjningar gällande alkohol.

 

Folkhemmet sköttes med järnhand, politiken var hård för att bevara välfärden. Reformerna mot alkoholkonsumtionen är ett exempel av många där restriktioner och lagar styrde svensken dit folkhemmets ideal vill ha honom. Politiken lyckades skapa en trygg välfärdsstat, åtminstonde för dem som passade in.

Av: Malin Strömfors

 

Innan folkhemmets Sverige gick landet igenom stora förändringar. Under 1800-tal präglades det fattiga Sverige av emigrationen medan det runt 1900-talets början fick det industriella genombrottet. Samtidigt skapades Sveriges moderna partiväsende med en konservativ högersida och en socialistisk vänstersida och den moderna demokratin gjorde intåg. När första världskriget utbröt höll Sveriges en neutral ställning, dock stod högerregeringen på Tysklands sida och exporterade  stora mängder livsmedel till landet. Britterna svarade med att stoppa införseln av viktiga livsmedel till Sverige och följden blev att livskostnaderna höjdes. De som drabbades hårdast var de redan fattiga arbetarna. Krisen ledde till stora demonstrationer, högerregeringen föll och en regering av socialdemokrater och liberaler tog form. Det socialdemokratiska partiet viktigaste politiska värdering var först att få bort klassamhället. Det gamla ståndssamhället där en människa dömdes efter sin klass och härkomst och inte efter sina egenskaper var enligt partiledaren Per Albin Hansson en styggelse. (Möller 2004, s.113). Men när socialdemokraterna kom till makten ändrades deras strävan. Från en kamp mot ståndsamhället inleddes en kamp för välfärden. De introducerade folkhemmet.

 

Innan folkhemmets Sverige var en arbetares vardag präglad av otrygghet och fattigdom och han var helt utan socialt skyddsnät. Hemmen var mycket enkla och familjen levde nära fattigdomen. När helgen kom söp mannen med sina vänner, och det var vanligt att en arbetare levde på endast bröd och starksprit. Av tradition var spriten en mycket viktig beståndsdel i arbetarens liv; under 1800-talet drack en svensk medborgare i genomsnitt 40 liter starksprit per år. (Nyström & Nyström 2001, s.278). Det hörde alltså till vardagen och framförallt arbetarklassen att konsumera starksprit i stora mängder, vilket sågs av politiker och nykterhetsrörelser som ett stort samhällsproblem. När folkhemmet så introducerade sina ideal om ett tryggt välfärdssamhälle med familjen  i centrum kom den höga spritkonsumtionen än mer i fokus som ett farligt samhällsproblem, och många åtgärder vidtogs.

 av: Malin Strömfors

Året var 1893. Norrköping sjöd av liv och aktivitet. Rök bolmade ur de högresta skorstenarna och inne i fabrikerna pågick arbetet för fullt. De flesta av männen och kvinnorna på fabriksgolvet härstammade från landsbygden och hade flyttat in till staden för att söka anställning på någon av de stora industrierna. Ny teknik hade effektiviserat jordbruket samt gjort det möjligt att med hjälp av maskiner massproducera textiler och annat, som förr endast gått att tillverka för hand. Gamla jobb försvann, nya skapades. Andra svenska städer följde samma mönster. Den industriella revolutionen hade visserligen kommit till Sverige relativt sent, men i gengäld utvecklades den i rasande fart. Följderna skapade förutsättningar för vad den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson 1928 kom att kalla Folkhemmet, en lång rad politiska reformer som genomsyrar det svenska samhället än idag. Efterkrigstiden skapade både politiska och ekonomiska förutsättningar för att öka välfärden och tunna ut klasskillnaderna i Sverige. Urbaniseringen och industrialiseringen gav upphov till en ny klass, arbetarklassen. Folket engagerade sig i fackföreningar och politiska organisationer. Kvinnorna i Sverige, som drev igenom kvinnlig rösträtt år 1919, deltog aktivt även de. (Östberg 1997, s. 69)

Det var i början av 1900-talet som arbetarlitteraturen fick sitt genombrott. Från att nästan enbart ha lästs av arbetarrörelseoffentligheten nådde böckerna nu även ut till den borgerliga litterära offentligheten. (Nilsson 2006, s. 49) Det är omdebatterat vad som räknas som arbetarlitteratur, men det finns en del riktlinjer att gå efter. Texterna är ofta av en författare med arbetarbakgrund, skrivna för arbetare och skildrar händelser ur arbetares vardag. I den här texten ska jag gå in på arbetarförfattaren Moa Martinsons liv och litterära verk, en kvinna vars politiska engagemang kom att påverka Folkhemmets utveckling och realiserande.

Ett porträtt av en proletärförfattare

Det är få författare som haft ett så tragiskt och händelserikt liv som Moa Martinson. Moa, döpt till Helga Maria Schwartz, föddes den andra november 1890 i Vårdnäs församling utanför Linköping. Hennes mor Kristina Schwartz var då endast 19 år gammal, ogift och arbetade som piga. På grund av sin oförmåga att försörja dottern lämnade hon över Moa till sina föräldrar. Kristina flyttade till Norrköping och fick arbete på en av fabrikerna, och då hon 1895 gifte sig fick Moa flytta in hos sin mor. Moa fick en ostabil uppväxt då styvfadern ofta söp upp familjens inkomst.

Moa blev även hon gravid i tidig ålder, endast 19 år gammal födde hon sonen Olof. Far var diversearbetaren Karl Johan Leonard Johansson. Moa och Karl bosatte sig i ett torp i Södermanland där de fick ytterligare fyra söner. Familjen hade allvarliga ekonomiska bekymmer, i huvudsak på grund av att Karl spenderade en stor del av lönen på alkohol.

Ända sedan hon var tolv år hade Moa varit intresserad av att skriva. År 1922 publicerades Moas första tryckta text, vilket skedde i den syndikalistiska dagstidningen Arbetaren. (Witt-Brattström 1988, s. 14) Hon var mycket politiskt engagerad och blev 1924 invald i kommunfullmäktige i Sorunda. Det var i den kvinnopolitiska tidskriften Tidevarvet hos först började använda signaturen Moa. Namnet var först reserverat för hennes litterärt hållna texter och dikter, men allt eftersom tiden gick började hon använda det i stötte utsträckning.

Efter år av politisk och litterär aktivitet följde en mörk tid för Moa. 1925 dog hennes två yngsta barn då de föll igenom isen och drunknade. Tre år senare begick hennes man Karl självmord. Trots det fortsatte Moa med sitt politiska engagemang och sitt skrivande. Hennes debutroman Kvinnor och äppelträd gavs ut 1933, och under de kommande åren gav hon ut romaner på löpande band. År 1929 gifte sig Moa med Harry Martinson, en då kringsträvande fattig diktare som dock även han kom att bli en av våra mest kända arbetarförfattarna. Deras äktenskap var mycket givande för de båda rent litterärt, men kantades av många problem. Harry var otrogen och kunde under långa perioder lämna Moa. Efter elva år tillsammans skilde de sig år 1940.

Moas popularitet var som störst på 40- och 50-talet och hennes böcker såldes i upplagor på över 100 000 exemplar. Efter ett långt och händelserikt liv avled hon år 1964.

Bibliografi

Totalt hann Moa Martinson med 20 verk under sin livstid. Hennes debutroman Kvinnor och äppelträd väckte uppmärksamhet då den publicerades. Romanen handlar om två kvinnors livsöden och vänskap och utspelar sig i Norrköping. Den karaktäriseras av sitt råa och realistiska språk samt sin skildring av kvinnokroppen och den kvinnliga sexualiteten. Det är ämnen som hon även tar upp i sina senare verk, bl.a. i sin självbiografiska trilogi bestående av böckerna Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Berättelsen börjar då Mia, bokens huvudperson, vid sex års ålder får flytta in hos sin mor och dennes nye man. I böckerna får man följa Mias uppväxt tills hon fyller 15, samt i sista delen av trilogin, Kungens rosor, ta del av en epilog då hon 26 år gammal har man och småbarn. Industrialiseringen porträtteras ur ett kvinnoperspektiv i en tid då de klassiska kvinnosysslorna som värderades i bondesamhället ej längre behövs. I Moa Martinsons östgötaepos, som består av böckerna Drottning Grågyllen (1937), Vägen under stjärnorna (1940), Brandliljor (1941) och Livets fest (1949), skildras industrialiseringen från 1700-talet och framåt. Alla böcker utspelar sig i Östergötland och berättelserna innehåller ett brett persongalleri. Moa beskriver landsbygdsmänniskans syn på ”den nya tiden”, ergo industrialiseringen samt realiserandet av Folkhemmet, och de välkomna och ovälkomna förändringar som skedde. Moa hann även med en diktsamling, Motsols. Detta är ett udrag ur den:

LÄNGTAN
Jag vet intet om längtan till sköna land.
Jag såg aldrig gudshus i drömmen.
Min längtan är som en rostfri länk
slagen till hårdknop i strömmen
om en hårddragen pråm utan segel och rå,
lik en utbölings nattskjul, vindgnagd och grå
på den nötta och skavda stommen.

Länken lyser i stjärnornas ljus
och seghåller pråmen i motström och vind.
Mörkren gå över berg och hus,
viskar och manar i dån och brus.
Milsvida vatten nynna
en pråmsång tung som en fånges bikt.
I strömmen glittrar min rostfria slinga,
min längtan som blev mig en blänkande klave,
min längtan som blev all min gråa dikt.

Analys

Det finns flera gemensamma drag för de flesta av Moa Martinsons litterära verk. Hennes politiska engagemang avspeglar sig i romanerna, och historierna skildras i stort sett alltid ur ett kvinnligt perspektiv. Moa berättar om kvinnlig vänskap och om relationen mor och dotter emellan. Hon ger långa och detaljerade beskrivningar om livet på landet och i staden. Hennes kvinnliga karaktärer är tydliga litterära subjekt och agerar utifrån sin egen tro och uppfattning.

Moa Martinson och Folkhemmets utveckling

På 1940-talet gick Sverige in i en period av hög ekonomisk tillväxt. En ny skattepolitik infördes som innebar att skatt betalades efter inkomst, de bättre ställda i samhället fick alltså bidra med mer pengar till staten. Samtidigt ökade sysselsättningen och arbetarna kunde ställa högre krav på sina arbetsgivare och öka sina löner. Pengarna från skatten användes till att finansiera många kostsamma reformer, såsom allmän sjukförsäkring, allmän tilläggspension och två veckors semester. Moa Martinson kämpade för många av de reformer som vi idag identifierar med Folkhemmet. Hennes kamp för arbetarklassen och kvinnorna avspeglar sig i folkhemspolitiken, och Moas litteratur och texter gjorde hennes åsikter tillgängliga för både arbetare och borgerlighet. Hon förde kvinnornas talan i en mansdominerad politik. En del av hennes åsikter kan dock ty sig obehagliga för oss i dagens samhälle, som i denna text om fosterfördrivning:

”Rashygienens genomförande på ett radikalt sätt vore det lyckligaste, som kunde hända arbetarklassen, i stället för att som nu är, hospitalvård, missfostervård, alkoholistvård och all möjlig vård om allt möjligt defekt; vilken vård rider ryggen av en risk och arbetsduglig arbetareklass.” (Arbetare-Kuriren 3.3.28)

Rasism var tyvärr vanligt under den tiden och ledde bl.a. till att vissa grupper, såsom vissa förståndshandikappade, sjuka och personer med ickeariskt ursprung, tvångssteriliserades. I våra dagar har det och andra delar av Folkhemmet kritiserats och ifrågasatts. De som hamnade utanför systemet hade det svårt.

Frågan om Folkhemmet fortfarande existerar i dagens samhälle kan diskuteras. Mycket av den politik som karaktäriserade Folkhemmet har förändrats eller bytts ut. Vi har dock vardagliga saker som barnbidrag, en enhetlig grundskola, daghem och dagens åldringsvård att tacka socialdemokraternas dåvarande politik för. Moa Martinson ansåg att kvinnorna hamnade i kläm under industrialiseringen och realiserandet av Folkhemmet, så hon hade antagligen gillat dagens relativt jämställda samhälle med daghem och likabehandlingsplaner. Göran Persson, socialdemokraternas förre partiledare, har talat om Det Gröna Folkhemmet, ett samhälle präglat av folkhemstanken kombinerat med hållbar utveckling. Personligen tror jag dock att visionen om ett grönt Folkhem kommer att vara mycket svårt att realisera, men det trodde ju å andra sidan många på 1920-talet med.

Tryckta källor:

Ebba Witt-Brattström, Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet, 1988, tryckt i Danmark 1999.

Magnus Nilsson, Arbetarlitteratur, 2006, tryckt i Danmark 2006.

Anna Williams, Tillträde till den nya tiden - Fem berättelser om när Sverige blev modernt, 2002.

Kjell Östberg, Efter rösträtten, 1997.

Hans Nyström & Örjan Nyström, Perspektiv på historien A, 2001.

Per Thullberg & Kjell Östberg, Den svenska modellen, 1994, tryckt i Sverige.

Moa Martinson, Motsols, 1937, tryckt i Stockholm.

Elektroniska källor:

Östgötakultur, http://www.kulturnat.se/default.asp?ArticleID=199220&CategoryID=2996&mnuParID=4632&mnuSubID=0&Municipality=&FreeText

Skrivet av Elinor Andersson



Bronsstaty föreställande Moa Martinson. Den står i Norrköping och uppfördes 1994 av konstnären Peter Linde.

Folkhemmet, ett ord som andas trygghet och välstånd. Det var menat att vara en säker plats för alla, till varje pris skulle det visa sig, när Europas himmel plötsligt förmörkades av en annalkande katastrof. En katastrof av sådan omfattning att hela världen skulle beröras, och på andra sidan sammanbrottet skulle ingenting någonsin bli sig likt. Världskrig. Hur hanterade Sveriges politiker det hot som Sverige stod inför? Vad gjorde de för att skydda folkhemmet? Varför handlade de som de gjorde, och på vilkas bekostnad? Hur påverkar det oss idag?     

 

Efter det första världskriget var Europas länder eniga; aldrig mer skulle de kriga! Där de hårt krigsdrabbade befolkningarna såg framför sig sargade och ruinerade länder skådade visionärer möjligheten till ett nytt Europa, utan orättvisor och utan krig. Vägen dit skulle visa sig lika krokig som svårfunnen.  De flesta stater hade stora skulder och ekonomiska kriser skulle komma att prägla tiden efter kriget. Det glada 20-talet till trots kastades världen ned i en depression av aldrig tidigare upplevd art, när börsen kraschade år 1929. 5000 amerikanska banker slog igen och den totala världsproduktionen sjönk med 40 procent de följande åren. Otaliga människor förlorade sina arbeten och missnöjet steg åter bland befolkningarna. (Hans Nyström, Örjan Nyström, Perspektiv på historien A, Gleerups 2001, s. 301) Samtidigt fick nya politiska ideologier fäste; i Sovjetunionen tog kommunisterna makten och i Tyskland lyckades nazistpartiet med Adolf Hitler i spetsen nå styrande ställning. Båda dessa styren var högst odemokratiska och villiga att offra liv för att nå sina politiska och maktbaserade mål. 

 

Här hemma i Sverige började man återhämta sig efter världskrigets ransoneringar och knappa tider. När Sverige inte längre stod inför hotet som kriget inneburit kunde man återigen rikta blickarna innanför landets gränser, och vad man såg var ett samhälle präglat av klasstillhörighet och låg tillväxt. Sveriges minskande befolkning och det låga födsloantalet skyllde man på arbetarnas usla bostadsförhållanden i städernas alltmer slumlika kvarter. Begreppet ”folkhemmet” myntades av liberalister, men den som gjorde det till sitt och hela Sveriges signum var statsminister Per Albin Hansson (s). År 1928 pressenterade han sin vision om det trygga och klasslösa hemmet Sverige i en riksdagsdebatt. Efter 1932 års val då socialdemokraterna bildade regering kunde reformerna i folkhemmets anda ta sin början. Som ett steg i ledet för att minska klasskillnaderna, och bli det transaktionssamhälle Sverige är i dag, infördes folkpension och diverse bidrag, exempelvis barnbidrag och mödrabidrag. Under den här tiden var Sverige mycket utrikespolitiskt aktivt, och tog stor del i debatterna i och kring Nationernas Förbund; den internationella, fredsbevarande organisationen som grundats av första världskrigets stora vinnare. Fredsoptimismen var stor och man skar ner på försvaret till förmån för sociala reformer. En ödesdiger handling skulle det visa sig, när hösten 1939 inleddes, och med den även ett nytt, världsomvälvande krig.   
      

 
Per Albin Hansson, sveriges statsminister under hela kriget.
(Bild från:http://data.s-info.se/data_page/1717/images/200px-Per_Albin_Hansson_-_Sveriges_styresmC3A4n.jpg) 

Tysklands blixtattack mot Polen chokade världen den 1 september, och tack vare nya stridsvagnar och bomplan som inte existerat i det första världskriget kunde landet invaderas helt på bara tre veckor. Enligt Molotov-Ribbentrop-pakten som bildats den 23 augusti samma år skulle Tyskland och Sovjetunionen inte anfalla varandra vid ett eventuellt stort krig. Detta var strategiskt mycket viktigt för Tysklands chanser att expandera i Europa, då de skulle slippa att föra krig på två fronter. Sovjetunionen avancerade, och säkrade sin tillgång till Östersjön genom att tvinga sig till uppbyggande av militärbaser i de baltiska länderna. Sverige var plötsligt en liten, nedrustad stat mitt emellan två starkt mobiliserade stormakter, i ett Europa där konflikterna tätnade. ”Vår beredskap är god” hävdade Per Albin Hansson i ett tal till folket sänt i radio, men bakom riksdagens lykta dörrar rådde kaos och oenighet. För att landet inte skulle brytas ned av inbördes splittring bildades senare under året en samlingsregering med representanter från alla riksdagspartierna, under ledning av statsminister Per Albin. Medan Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland ställde sig Sverige och de övriga nordiska länderna neutrala.  Sverige hade inte varit i krig sedan början av 1809-års krig mot Ryssland, och så ville man att det skulle förbli. Men till vilket pris? (Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, Almqvist & Wiksell 1993, s. 266).      

 

När Finland hamnade i krig mot Sovjetunionen i slutet av 1939 blev det svårare för Sveriges regering att besluta hur man skulle ställa sig då en neutralitetsförklaring vore ett svek mot den forna svenskbygden. Den dåvarande utrikesministern Rickard Sandler avgick från sin post när Sveriges regering sade landet vara ”icke krigförande”. Till skillnad från att vara neutralt kunde landet ändå skicka frivilligkårer, vapen och förnödenheter till de kämpande finska soldaterna. Den spelat den avgörande rollen i beslutet var faktiskt Sveriges kronprins, Gustav VI Adolf, som höll ett engagerat tal i utrikesnämnden om vikten av att skydda landet mot ett krig mot Sovjetunionen, men samtidigt hjälpa granlandet. (Jan Linder, Andra världskriget och Sverige, Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2002, s. 14).

        Till allas, inte minst Sovjetunionens förvåning, stod sig Finland väl mot den stora, men försvagade, krigsmakten och det väckte beundran runt om i världen. I Sverige uppstod ett otroligt engagemang för Finlands kamp, och under slagordet ”Finlands sak är vår” hölls insamlingar till det finländska folket, och sändes vapen och ammunition. Man räknar med att Sveriges stat och befolkning skänkte runt 500 miljoner kronor till Finland under kriget, och utöver det ordnade även Centrala Finlandshjälpen, en hjälporganisation på initiativ från kvinnor, klädinsamlingar och omhändertagande av flyktingar och evakuerade barn. (Linder, 2002, s 16). Regeringen gick dock aldrig så långt som att sätta in hela förband att slåss på finlands sida, trots böner från den Finska ledningen, och både Sverige och Norge förhindrade en brittisk styrka att marschera genom de nordliga delarna av länderna till undsättning för Finland. Detta av rädsla för att själva dras med i stormakternas krig. (Norborg, 1993, s 267). Efter kapitulationen i mars 1940 samarbetade Finland med Tyskland, för att återerövra mark de förlorat till Sovjet, men fortsättningskriget slutade inte bättre än vinterkriget.

        Danmark invaderades av Tyskland en månad därefter, och det hela skedde i princip per telefon. När den danska regeringen fick löfte om att sitta kvar och styra trots att landet skulle tillhöra Tyskland kapitulerade de utan stridigheter. Norge bjöd på starkare motstånd, men kunde inte mäta sig med de välutbildade tyska trupperna. Ett år efter krigets start var Sverige omringat av ockuperade och stridande länder, och nu riktade Tyskland sin blick mot landet. 

   

Till att börja med begränsade sig intresset till de transportmöjligheter som de svenska järnvägarna innebar. Tysklands krav på att få frakta permittenter, alltså obeväpnade hemvändande respektive utresande soldater, till och från Norge skapade debatt i den svenska rikstaden. Beslutet om att godkänna den så kallade permittenttrafiken har ifrågasatts ända in i våra dagar, och samlingsregeringen var långt ifrån ening. Utrikesminister Christian Günther (diplomat och partipolitiskt obunden) var en av de bifallande medan finansministern och socialdemokraten Ernst Wigforss var starkt emot (Torbjörn Nilsson, Hundra år av svensk politik, Gleerups 2009, s 63). Tysktågen gick snart även mellan Norge och fronten mot Sovjet. Sommaren 1941 innebar en mindre kris, då transportkravet nu gällde en beväpnad division på 18 000 man som skulle från Nordnorge till Finland. Många viktiga ministrar och större delen av folkpartiet sade nej till detta otvivelaktiga brott mot Sveriges neutralitet, men svaret blev slutligen ett ja, både från statsminister Per Albin och hela regeringen. Kung Gustav V sägs ha haft ett finger med i spelet gällande beslutet, då han i ett personligt brev till statsministern förklarade att han inte accepterade ett nej. (Nilsson, 2009, s.64) För Storbritannien och USA verkade detta vara slutet på Sveriges neutralitetsförklaring och Tyskland betraktade Sverige som en stor tillgång. Joseph Goebbels uttryckte det såhär i sin dagbok; ”Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än man vanligen antar.” (Norborg, 1993 s. 270)




Karl Gerhard, revyartist, framförde denna politiska satir år 1940 och blev ombedd av regeringen att ta bort sången från repetoaren. Bland annat jämför han Hitler med den troyanska hästen och kritiserar även Sveriges eftergifter för tyska transporter med textraden "Vi svenskar umgås med kraken i sämja, han går numera i reguljär trafik"



Sveriges viktigaste funktion gentemot Tyskland, även sett från Sveriges håll, var exporten av järnmalm. De svenska malmområdena i norr var mycket eftertraktade av både Tyskland och de allierade, och för Sverige innebar de en stor inkomstkälla och möjligheter, inte bara till export, utan även import av bl.a. livsmedel. Under första världskriget hade landet drabbats hårt av strikta ransoneringar, och det ville man nu undvika. Handelsförbindelsen med Tyskland är den största anledningen till Sveriges naturliga tyskvänlighet, då den sträcker sig tillbaka till Hansaperioden och har inneburit ett stort kulturutbyte länderna emellan.

          Sveriges anpassningspolitik påverkade inte bara länder utanför dess gränser utan riktade sig även mot de egna medborgarna. Många röster höjdes mot de svenska eftergifterna och mot de rasistiska och diktatoriska åsikter som var i strömning i Europa, och som karaktäriserade Nazisternas politik. Att uttrycka dessa åsikter ansågs mycket farligt för rikets säkerhet. Frågan om att förbjuda kommunistiska partier var uppe i riksdagen flera gånger, men kravet från de socialistiska partierna var alltid att även förbjuda nazistiska partier vilket högern inte kunde gå med på. Istället använde man en gammal paragraf i lagstiftningen om tryckfrihet till att beslagta tidningsupplagor med olämpligt innehåll. Tidsskrifterna som drabbades var av kommunistisk och antinazistisk art. Statens Informationsstyrelse bildades, och myndigheten reglerade vad som fick och inte fick tryckas och publiceras. En beredskapslag om censur utarbetades och godkändes 1940, men den togs aldrig i bruk, eftersom händelseförloppet i kriget vände till de allierades fördel. Under den här tiden förekom också ständig bevakning av personer med misstänkta åsikter. Till de bevakade hörde även människor som hoppades på att de allierade skulle utgå med seger i kriget. Värnpliktiga sattes i interneringsläger om de uppvisade avvikande åsikter, och hade med all säkerhet lämnats ut till Tyskland vid en ockupation.  

Symbolen skapades av Statens Informationsstyrelse för att mana folket om att hålla Sverige neutralt.
(Bild från: http://www.miljomagasinet.se/artiklar/070702bilder/070702_tiger.jpg)

Även då den svenska befolkningen stod utanför krigets fasor var de inte odrabbade. Den grupp som påverkades mest var kvinnorna. När många män kallades in till tjänstgöring fick de dubbelt ansvar på sina axlar, dels var de tvungna att överta de typiskt manliga sysslorna och dels ansvarade de för hemmet och familjen. Männen i sin tur tillbringade långa perioder vid gränstrakterna, beredda på att försvara fosterlandet vid anfall. Familjerna fick inte veta var deras fäder, män och söner befann sig. Den yrkesgrupp som led flest förluster under kriget var fiskare och sjömän. Havet var vid tiden för kriget en mycket farlig plats då u-båtar kryssade fram och tillbaka i djupet redo att torpedera ett icke önskat skepp, och stora minfält hotade att spränga de som kom ur kurs. 1370 svenska sjömän på 270 skepp omkom under krigsåren, och detta utan att Sverige var i krig. (Nilsson, 2009, s 66-67)

Såhär sjöng Ulla Billquist 1940. Spelas lämpligtvis som bakgrundsmusik till läsningen:)

            
Till att börja med var svenskarna ett i grunden tyskvänligt folk, av tradition och ursprung. Man hade alltid handlat med tyskland, många härrörde därifrån, och språket hade samma källa. När kriget inleddes tedde det sig naturligt att ställa sig på tysklands sida, särskilt som många trodde att de skulle utgå som segrare. Den vanliga människan hade till en början svårt att få någon information om vad som verkligen pågick innanför tysklands gränser. I krigets slutskede, när det började bli uppenbart att tyskland skulle falla, och när det började bli hårt att leva på grund av dålig tillgång på mat och bränsle drogs de flesta mot kommunismens ideal. De kommunistiska partierna kunde säkert, med Sovjetunionens hjälp, förverkliga visionen om folkhemmet!   

            Sveriges flyktingpolitik förändrades mycket från början av kriget till slutet. Redan innan krigsutbrottet sökte många judar asyl i Sverige för att komma undan den hatiska stämning som spred sig i deras hemländer, men myndigheterna avgjorde att diskriminering på grund av ras inte var skäl nog för att få uppehållstillstånd, varpå de allra flesta utvisades. Detta ledde i de flesta fall till deras död i förintelselägren. Sverige hade också smittats av den rådande antisemitismen och man påstod att judar skulle stjäla alla arbeten. När kriget och utrensningarna väl kommit igång agerade man annorlunda. Nästan samtliga danska judar, ungefär 7000 människor, räddades till Sverige vid tysklands ockupation och efter kriget anordnade röda korset stora räddningsaktioner där överlevande togs omhand. Den svenske diplomaten i Budapest, Raul Wallenberg, lyckades rädda tiotusentals judar undan en säker död, genom att skydda dem av den svenska ambassaden. Hans modiga handlingar har hyllats många gånger om, men då han dog i ett sovjetiskt fångläger något år efter krigssluter fick han aldrig ta emot ett offentligt tack. (Nyström, 2001, s.360)  

         

Det fruktansvärda kriget tog slut år 1945. Det var det första kriget där så många civila fått sätta livet till. Dödssiffrorna uppgick till miljontals, stupade på slagfält, dödade i bombraider, mördade i koncentrationsläger eller arbetsläger. Det tyska riket delades upp mellan segermakterna, vilket ledde till en splitring mellan öst och väst, objektifierad i Berlinmuren. Än var konflikterna inte slut, men världen var utled på krig och hade höga ambitioner om fredligt samarbete.    

Om man vill hålla sig utanför en konflikt som när som helst hotar att kasta sig över en gäller det att vända kappan efter vinden, och det var precis vad Per Albin och hans samlingsregering gjorde, när de manövrerade Sverige genom andra världskrigets skiftande händelseförlopp, politik och drastiska vändningar. De brydde sig föga om personlig stolthet, internationell solidaritet eller moraliska aspekter, utan vad de satte i första rummet var nationens säkerhet.

Slutsats

Uppbyggandet av det nya Sverige, folkhemmet, hade just inletts och det sista regeringen ville, var att se landet och dess invånare dras med i stormakternas blodiga konflikter. En neutralitetsförklaring kunde inte garantera nationen skydd, Danmark och Norge stod också neutrala till stridigheterna men likväl ockuperades de av Tyskland. Därför var det viktigt att hålla sig vänligt inställd till den för tillfället ledande staten. Sveriges eftergifter för Tysklands krav avvek kraftigt från de lagar som gäller för neutralitet, och det har kritiserats i många omgångar fram tills idag. Samtidigt som Sveriges agerande kan tyckas fegt måste man försöka föreställa sig den situation regeringen kastats in i. De hade inte den vetskap vi har idag om krigets utgång, för dem pekade nog snarare allt på att Tyskland skulle segra. Dessutom är det mycket troligt att ett motstånd mot Tyskland hade lett till en ockupation, och därmed många människors död. Människor som regeringen, och folkhemmet Sverige, hade till uppgift att skydda. Det är inte svårt att föreställa sig vilket moraliskt dilemma de ledande politikerna stod inför. Även då Sveriges handlingar i mångt och mycket är beklagliga kan jag inte döma de människor som beslutade kring dem, då deras huvudsakliga uppgift faktiskt var att beskydda och bevara nationen. En uppgift som de mycket skickligt fullföljde, med tanke på de enorma konflikter som pågick runt omkring ladets gränser.

            Alla var dock långt ifrån ense om hur Sverige skulle agera utrikespolitiskt, och många protestavhopp från viktiga politiker försvårade styrandet av nationen. Viljan att hålla sig vän med den starke gick ut över människors yttrandefrihet och personer med starka åsikter som motsade regeringens, eller Tysklands för den delen. Andra som fick bekosta den Svenska ”neutraliteten” var naturligtvis de judar som sökte asyl i Sverige men inte fick det, och indirekt alla de liv som hade sparats om Sverige arbetat aktivt för att förhindra Tysklands utbredning. Dock kan man inte vara säker på att den siffran minskat vid en inblandning, eller ökat med svenska soldaters död. När vinden vände för tyskarna ändrade även Sverige sin partiskhet, och lät neutraliteten falla till förmån för de allierade och Sovjetunionen. Ett exempel på eftergift till Sovjet är den omdebatterade Baltutlämningen, då Sveriges regering beviljade en utlämning av baltiska soldater till Sovjetunionen. Naturligtvis dödades de så fort de kom över gränsen, men viljan att hålla sig vän med den nya stormakten var större än misstron mot det kommunistiska landet.  

           Idag skiljer sig inte Sverige mycket från de övriga nordiska länderna vad gäller välfärd och trygghet, trots att de ockuperades under andra världskriget. Jag tror att Sveriges hållning under 30- och 40-talet snarare speglas i vår politik idag som är mycket inriktad på fredsbevaring och nedrustning. Per Albin och hans regering satte en standard som har följt Sverige ända fram till idag; vi ska vara det trygga folkhemmet som står utanför grannfejder och inbrott, även om det innebär att vi måste spela dubbelspel och låna ut mjöl till alla som ringer på.   


Källor:

Tryckta:

* Hans Nyström, Örjan Nyström, Perspektiv på historien A, Gleerups 2001

* Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, Almqvist & Wiksell 1993

* Jan Linder, Andra världskriget och Sverige, Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2002

* Torbjörn Nilsson, Hundra år av svensk politik, Gleerups 2009

Elektronisk:

 * PopulärHistoria, http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=52&vid=390


Skriven av:
Malin Andersson

Vi är många som öppnar tidningen varje morgon och förfasas över den syn som möter oss. Reportage om små barn som måste arbeta 12 timmar varje dag under omänskliga förhållanden för att kunna tjäna ihop några få slantar att bidra med så familjen kan klara sig. Bilder på svältande barn i trasor som leker i slummen. Insändare om att stoppa barnmisshandel och barnarbete. Reklam för Rädda Barnen. Det är en totalt annorlunda verklighet än vad svenska barn är vana vid. Här har alla barn rätt till utbildning, det finns förbud mot barnarbete, och misshandel av alla dess former är ett lagbrott. Dock har det inte alltid varit så. För endast några generationer sedan påminde många svenska barns vardag om det liv som barn i dagens U-länder lever . Vad var det då som bidrog till förändringen? Hur kunde Sverige gå från ett fattigt land till en välfärdsstat på endast några årtionden? Svaret är Folkhemmet.

          

Under slutet av 1800-talet då industrialiseringen kommit igång ordentligt var synen på barn helt annorlunda än den vi har idag. Man ansåg att barn var små vuxna, de skulle göra samma arbete som vuxna och de skulle hjälpa till att försörja familjen. Barn användes flitigt som arbetskraft i industrivärlden. De var dels billiga och behövde inte lika mycket rättigheter som en vuxen människa. Självklart behövde inte barn från högt uppsatta familjer arbeta utan det var endast betvingat till arbetarbarn och fattiga barn. Det fanns inget statligt organ som såg till att barnen blev omhändertagna, utan äldre syskon fick ta hand om de yngre och det var helt upp till familjen hur man klarade sig. Inte heller var skolgång förunnat alla, utan endast de som hade råd att låta sina barn undervisas kunde ge sina barn en värdig utbildning. Arbetarbarn hade ingen tid för studier eftersom de var tvungna att hjälpa till med försörjningen av familjen, och hade därför ingen chans att öka sin status i samhället.

          

Under 1900-talet började saker och ting ändras, inte bara genom kriget som härjade i Europa utan även tack vare Sveriges nya politik. Efter kriget ville den socialdemokratiska regeringen genomföra ett flertal reformer för att förbättra välfärden i Sverige. Bland annat ville man göra något åt de allt mer växande slumområdena som präglade flertalet städer och bristen på sanitära bostäder. Tillväxtkurvan i landet hade länge varit neråtlutande och nu krävdes återgärder. Man trodde att befolkningskrisen hade sin grund i den dåliga ekonomin i landet samt de orättvisa sociala förhållandena. Idén om folkhemmet började spira. Folkhemmet var ett socialdemokratiskt projekt som gick ut på att bilda en välfärdsstat. De ville se Sverige som ett starkt och enat land där alla skulle bidra till samhällets bästa och alla skulle kunna leva under bra levnadsvillkor. Detta gällde även barnen.

Några av de reformer som socialdemokraterna genomförde i början av 30-talet i förhoppning om att öka befolkningstillväxten var förutom byggandet av nya bostadsområden, så kallade barnrikehus, barnbidrag, mödrahjälp och en ny abortlag. Barnrikehusen började tas i bruk under 1936, det som krävdes för att man skulle få bo i en sådan lägenhet var att man hade minst tre barn och man tidigare levt under svåra förhållanden. Från att ha kommit från slumområden var dessa barnrikehus en oerhörd lyx. Utanför dessa byggnader fanns det antingen grönområden eller lekparker för barnen, och lägenheterna hade både vatten och toalett inomhus (Helena M Henschen(Red.), Barn i stan, Kristianstad 1991,sid.187). Barnbidraget var ett välbehövt tillskott till familjekassan, för de som var änkor, invalider eller för barn utan föräldrar.  

          

Inte bara politiken utan även synen på barn hade börjat förändras. De sågs inte längre som små vuxna utan barn som skulle bli det. Man ville uppfostra och utbilda barnen till goda svenskar som alla kunde bidra till samhället. Detta gällde även fattiga barn och arbetarbarnen. Dock var man väldigt mån om att det var rätt barn som skulle komma att befolka det svenska folkhemmet. För att undvika att fel gener spreds började man tvångssterilisera ”mindre” värda människor, så som handikappade, epileptiker, tattare och sinnessjuka. Folkhemmet skulle bestå av friska A-barn som skulle föra den ariska rasen vidare ( Bosse Lindquist, Förädlade svenskar, Falun 1991, sid. 71).

          

Utbildningen ökade i landet då fler barn kunde gå i skolan i takt med den växande ekonomin. När barnbidrag hade kommit och lönerna börjat öka hade föräldrarna råd att skicka sina barn till skolan istället för att sätta dem på arbete. Grundskolan hade blivit fri, men inte fri i den mån vi har det. Familjerna var fortfarande tvungna att betala läromaterial och skollunch själva (Folke Bäck, Arbetarbarn 1900-1950, Karlstad 1984,sid.62). Kommunen bidrog dock med en summa pengar till fattiga barn så att de hade råd med böcker och pennor. Klasskillnaderna var fortfarande ganska stora, och det förekom ofta favorisering av rikemansbarn samt mobbning av arbetarbarnen. Under 30-talet införde man en social reform som gjorde att även skollunch och material blev gratis. Det skedde ofta att bestraffningar förekom i form av luggning eller att få en linjal smälld över fingrarna (Bäck, 1984,sid.60). Såklart skedde aga även i hemmen på den tiden, det var föräldrars plikt och ansvar att uppfostra sina barn väl och det bästa medlet mot olydnad var aga. Detta kan tyckas helt befängt idag med det var inte förrän endast några årtionden sedan som barnaga förbjöds enligt lag. 1979 blev Sverige först i världen med att förbjuda barnaga enligt lag.

          

Det var många barn som inte hade någonstans att ta vägen medan föräldrarna arbetade. Det blev allt populärare med arbetarstugorna som hade varit ingång ända sedan sent 1800-tal. Där lämnade man barnen så de hade tillsyn under tiden föräldrarna arbetade, men på plats var barnen tvungna att arbeta. Pojkarna fick tillverka träleksaker och snida, medan flickorna sydde dockkläder och grytlappar med mera. 1944 bytte arbetsstugorna namn till eftermiddagshem, och verksamheten började koncentrera sig mer på läxläsningshjälp istället för arbete (Henschen, 1991, sid.164). Det fann även ett flertal andra verksamheter som tog hand om barnen. Oftast kostade det en liten summa att ha sina barn på ett Fritidshem eller eftermiddagshem, men pengarna man kunde tjäna istället för att vara hemma med barnen täckte ofta de kostnaderna. I Norrköping startades de så kallade Folkbarnträdgårdar (Henschen, 1991, sid.46). Idén med dem var att barnen skulle kunna spendera sin tid i ett grönt rekreationsområde istället för att leka bland arbetarbostäder och industrier, denna idé anammandes i flera andra stora industristäder. Under sommarloven kunde fattiga familjer skicka sina barn på skollovskolonier (Bäck, 1984, sid.41), eller söka om sommarbarnsplatser. Dessa saker var statligt anordnade så att föräldrarna skulle ha tid att arbeta. Sommarbarnsfamiljer fick statliga bidrag för att ta emot arbetarbarn från staden, och barnen fick komma ut på landet. Detta var en reform som sannerligen gynnade alla.

         

Man kan kort säga att alla dessa reformer var till barnens bästa. Från att ha varit små arbetare utan några rättigheter hade de nu allt från fri barnavård och barnomsorg till fri skolgång (Henschen, 1991, sid.46). Barn behövde inte längre arbeta för att försörja familjen, det var de vuxnas jobb. Visst kunde barnen hjälpa till om det behövdes men tvånget att arbeta försvann, antagligen för att ekonomin blev så mycket bättre. Kriget hade fört med sig både arbetsmöjligheter och högre löner. Om ett barn jobbade under 30-40-talet var det oftast för egen gynning, för att kunna tjäna ihop några slantar genom att jobba som springpojke eller piga (Bäck, 1984, sid.85). Barn hade helt enkelt fått rättigheten att vara barn. Det fanns tid att leka, man fick råd med leksaker att leka med, man skapade platser att leka på, så som lekparker och grönområden. Man insåg att barnen var viktiga, det var de som var den nya generationen som skulle bilda välfärdssamhället Sverige.

        

Under de år som socialdemokraternas folkhemspolitik präglade det svenska samhället förändrades villkoren för barnen drastiskt. De nya barnrikehusen bidrog till en tryggare och hälsosammare uppväxtmiljö för alla arbetarbarn, och de många bidrag som genomfördes hjälpte till att minska klasskillnaderna. Framförallt infördes lagar för att försäkra barnens välmående och rätt i samhället. Dock förde folkhemmets reformer inte bara med sig bra saker utan hade även en del negativa sidor. De klasskillnader som politikerna påstods sig vilja utjämna gällde självklart inte alla svenska medborgare. Judar, ”tattare” och andra som samhället såg ned på hade inte alls samma rätt som vanliga ariska barn. De fick inte lika bra utbildning eller samma bostadsmöjligheter. Även mellan de som ansågs vara verkliga svenskar förekom det klasskillnader. En anledning till att de skapades var ironiskt nog de nya bostadsområdena man byggde, de stora områdena segregerade folket eftersom det nästan bara var arbetarfamiljer som bodde i byggnaderna och i barnrikehus. Detta kan vi ännu idag se i vanliga svenska förorter där endast en typ av bebyggelse finns, och än idag är de områdena väldigt segregerade.

         

Idag är det säkert många som tycker att vi har det välfärdssamhälle vi utger oss för att ha, att barn har de rättigheter de ska ha. Jag anser att det bara är en illusion. Visserligen har barn rättigheter förändrats till det bättre men fortfarande förekommer t.ex. aga i det tysta och fortfarande blir barn mobbade för sin klasstillhörighet eller ursprung. Detta trots att vi har stiftat lagar och förordningar för att för hindra detta. Jag tror att det är viktigt att inte sluta här, utan följa upp de bestämmelser man gjort så att det verkligen följs i praktiken. Vi kan inte ge oss förrän det är garanterat att inga barn far illa. Många av de reformer som skapades har också dött ut, t.ex. sommarbarn. Vore det inte en fantastisk möjlighet för dagens statsbarn att komma ut i naturen, och för föräldrar med ekonomiska problem? När folkhemmet grundades var man mån om att barnen skulle ha en bra barndom och inte behöva växa upp så snabbt. Idag tvingas barnen på vuxna ideal redan i grundskolan, småflickor börjar sminka sig i årskurs ett och pojkar börjar röka i femman. Även dagens politik vill kasta ut barnen i vuxenvärlden direkt när de börjar skolan. Snart införs lagar om betyg i mellanstadiet, och lekisbarn ska undervisas i naturkunskap. Har inte barn rätt att få vara barn även idag?

 

Källförteckning:

 
Böcker:

Barn i stan från sekelskifte till nittiotal, Helena M Henschen (Red.), Tidens förlag, Kristianstad1991.

Arbetarbarn 1900-1950, Folke Bäck, Karlstad 1984.

Förädlade svenskar, Bosse Lindquist, Falun 1991.

 

Internet källor:

http://www.barnombudsmannen.se/adfinity.aspx?pageid=4407

http://forskolan.net/main.asp?CategoryID=4093&ArticleID=34632&ArticleOutputTemplateID=87&ArticleStateID=2




(Uppsatsen är gjord av Emma L.A)

Detta är berättelsen om Asta, en helt vanlig svensk mormor, och ett helt vanligt liv under framväxten av Folkhemmet Sverige. Vi har skrivit fritt efter Astas berättelse och tagit fasta på saker som kan relateras till folkhemmet.

 
Jag växte upp i litet hus i Lagerlunda i utkanten av Norrköping tillsammans med mina föräldrar och min äldre syster. Min far var cementarbetare samt husbyggare och min mor hemmafru. Huset vi bodde i hade endast ett litet rum och kök, och toalett på gården, så när familjen växte blev vi tvungna att flytta. Då det var svårt att komma över bostäder i staden, flyttade vi in hos mina morföräldrar i Karlshov. Där bodde även min moster och hennes familj. Alla delade vi på två rum och ett kök. Vi hade fortfarande inte innetoalett. Trots att vi levde trängre än tidigare var detta hus nyare och av bättre kvalité. Det dröjde inte länge förrän vi hade byggt ut ett rum till. Under dessa tidiga år av min barndom vande jag mig vid att alltid ha folk runt omkring mig.

 
Jag gick i skola i Karlshov, dit jag promenerade varje dag. För mig var skolan totalt ointressant och jag hade svårt att hänga med på lektionerna. Istället för att göra läxorna träffade jag mina vänner och arbetade flera gånger i veckan i en hattaffär. Det var flottaste hattbutik, och jag tjänade hela sju kronor i veckan på att leverera hattar till kunderna. Även min syster arbetade som springflicka, men istället för lätta hattaskar fick hon släpa på tunga pälsar, ibland flera åt gången. Eftersom det jobbet var bättre betalt hoppade jag in och hjälpte henne då och då.

 När jag var barn inleddes andra världskriget och hela Europa stod i brand runt omkring oss. Vi visste inte hur nästa dag skulle se ut, och även om Sverige sade sig vara neutralt så var vi tvungna att ha mörkerläggningsgardiner i fönstren och alla män kallades in till tjänstgöring. Min far var vid den tiden vakt nere i hamnen för att förhindra besättningarna att lämna de tyska skepp som regelbundet anlade hamnen. Det jag visste om kriget begränsade sig till löpsedlarnas svarta rubriker om stora slag och tyskarnas frammarsch. Om de ohyggligheter som ägde rum inom nazisternas expanderade gränser visste vi ingenting. Det är först nu jag har hört talas om koncentrationsläger och massmord. Inte ens de judar som kom till Norrköping under krigsåren visste vad den fulla vidden av kriget och förföljelsen. Nu när jag tänker på det bodde det faktiskt en judisk familj endast ett kvarter ifrån oss. Det var inte så att de utsattes för våld eller hårda ord, men människor undvek dem och pratade om dem bakom deras ryggar. Jag var för liten för att förstå varför.

 
En dag kom min far hem och berättade att han hade fått tag på ett hus. Även om det var ledsamt att lämna mina kusiner och de andra i huset så gladde jag mig åt att min familj skulle få något eget. De två familjerna hade växt sig allt för stora för det lilla huset i stan. Färden bar till ett litet torp i Kolmårdsskogen, Tysktorpet. Mina föräldrar var lyckliga, äntligen skulle de kunna bygga upp något eget. Det var far, mor, jag och mina sex syskon som delade på torpet. Det var inte mycket större än hur vi tidigare hade bott, men det var vårt.

 
Strax innan det efterlängtade sommarlovet delades blanketter ut i skolan. Familjer som hade många barn eller hade det ekonomiskt svårt kunde ansöka om sommarbarnsplatser. Det innebar att barnet fick bo hos en familj ute på landet som hade det gott ställt och mycket plats. Familjen fick ersättning av kommunen. Vi var ju hela sju syskon så de fem äldsta av oss fick bli sommarbarn. Jag tillbringade mina sommarveckor hos en familj i Hällestad. Jag var riktigt förväntansfull när mina föräldrar vinkade av min på tågstationen. Det var första gången jag åkte tåg och hela vägen satt jag och tittade ut på sommarlandskapet som susade förbi. Jag minns att en passagerare i min kupé pekade ut ett antal baracker som vi åkte förbi i Doverstorp. Det var ett flyktingläger dit polska judar kom efter att de flytt från kriget. När jag kom fram fick jag ett varmt mottagande och jag kände att jag skulle få en härlig sommar. Mycket riktigt trivdes jag bra hos familjen som jag bodde hos, och lekte hela dagarna med deras dotter. Varje sommar återvände jag till Hällestad som sommarbarn. Jag och min vän har fortfarande kontakt och skickar alltid julkort till varandra.

 
Min tonårstid spenderades med skola och vännerna. Vi brukade ofta gå till Frälsningsarmén, inte för att vi var särskilt religiösa, utan för att sjunga och umgås. De brukade arrangera sångtävlingar och mina vänner och jag vann nästan alltid. Min farfar som var djupt troende gav oss ibland en femtioöring till Frälsningsarméns lotteri. På helgerna var det dans i Kvarsebo och vi var flera vänner som cyklade dit. Jag minns en gång då jag fick punktering på min cykel halvvägs dit och en pojke fick hjälpa mig att pumpa däcket flera gånger innan vi kom fram. Vi besökte även dansbanan på Tittut i Sandviken, de brukade ha riktigt käck musik och man kunde få sig en rejäl svängom. Ibland tog vi bussen in till stan för att gå på bio för att se de senaste filmerna. Jag tog även hand om mina småsyskon och arbetade för att tjäna lite fickpengar. Jobbet på tvätteriet var hårt och krävande, men jag fick ihop lite slantar. Jag tror nog att det tunga arbetet har förstört min rygg.

 
När jag slutat skolan fick jag arbete direkt. Visst kunde man gå på gymnasium men det var inte särskilt vanligt och jag var trött på skolan. Min arbetskarriär började på ett pensionat i Sandviken, Skogsvikens pensiont. Jag brukade sitta och fläta de gamla gummornas hår och ta hand om bäddning och matlagning. Det var inte så stor skillnad från mitt arbete hemma. Jag jobbade där i flera år tills jag mötte Kalle.

 
Jag träffade Karl Henry när jag var på väg hem från arbetet. Likaså han var på väg hem från sin fotbollsträning. Vi började ha sällskap, då och då gick jag och tittade på när han spelade match. Några år senare bestämde vi oss för att bilda familj, vi flyttade ut till Björnlundavägen ute i Strömsfors, Karls barndomshem. Det var ett litet hus även det, och såklart med utedass, men när vi hade fått våra två döttrar beslutade sig Kalle för att bygga ut huset. Han hade ju trots allt till yrke att bygga hus. Huset gick från ett rum och kök till en tvårummare med innetoalett, källare och vind. Han byggde även ett litet extrahus med tillhörande förråd och lekstuga till barnen.

 
Så länge barnen var små var jag hemmafru och Karl försörjde oss. Det var ett stillsamt men trevligt liv. Vi brukade göra små utflykter under helger och på vintern blev det mycket skidåkning och spark. Jag fick hjälpa barnen med läxor och studerade även lite hemma för att kunna hänga med själv ju svårare barnens skolgång blev. När döttrarna blev äldre började jag arbeta igen, denna gång på Bråviksgårdens ålderdomshem.

 
Under dessa år har så mycket förändrats, jag vet knappt vart jag ska börja. Framförallt tycker jag att bostadsmöjligheterna har förändrats till det bättre. Numera har nästan alla egna rum medan man på min tid trängde ihop sig hela familjer i små rum. Alla bodde som i små sommarstugor. Det var verkligen ett stort steg när man kunde börja bygga ut och få fler rum och tillgång till toalett och vatten inomhus. Nu finns det hus till alla. Ekonomin har ju även den förbättrats något enormt, när jag var ung var många väldigt fattiga.

 Något som förbryllar mig idag är hur lite vi faktiskt visste om vad som skedde på den tiden. Kanske är det likadant idag bara att vi inte har perspektiv på det, men jag tror att befolkningen är bättre informerad idag. Det är först idag när jag knäpper på tv:n och får se dokumentärer om allt från tvångssterilisering till koncentrationsläger som jag förstår delar av min egen tid. Det är hemskt att så många människor kan leva i blindo, men jag hoppas och tror att vi har öppnat ögonen idag och är mer toleranta och förstående.

 

 (Denna uppsats är inte till för bedömning utan gjordes endast för nöjes skull //Emma och Malin A.)

(Bilder kommer eventuellt sedan...)